Skolutvecklingssamtalssäsongen pågår. Utöver att jag inte kan minnas när jag senast skrev ett ord på trettio bokstäver är det ett allvarligt förbiseende av Nordiska museet att man har missat det i sin almanacka över svenska högtider.
Utvecklingssamtal infaller två gånger om året. Det är en av årets stora kalendariska händelser för alla familjer som har barn i åldrarna 6-18 år.
Fordom, i en primitivare tid, kallades de kvartssamtal.
Mötets deltagare var fyra flickor i högstadieåldern: durkdrivna, cyniska, världsvana.
De senaste månaden har jag följaktligen fått fylla i en mängd blanketter där jag tillsammans med tonåringar i min omedelbara närhet ska beskriva deras framsteg och förhoppningar, stressnivåer, ambitioner, synpunkter på träslöjd och psykosociala status.
Det är lika komplicerat som den där blanketten som man brukade få fylla i på Paris flygplats innan man klev på planet till New York och skriftligen intygade att man inte var organiserad revolutionär som tänkte spränga Grand Central Station.
Jag har inget minne av det var så krångligt på Tynneredsskolan när jag var fjorton år.
Tynneredsskolan präglades av en 90 meter lång korridor som målats i samma lugnande blekgröna kulör som psykiatriska kliniker. Där (det vill säga i skolan) fick man en höstkväll i förälders sällskap knacka på hos ämneslärare som sa att man låg illa till i kemi. Vissa lärare kom i självsvängning och berättade att de spelat trummor eller åkt på missionsresor till Kongo. Alla sådana utvikningar var varmt välkomna eftersom de vred uppmärksamheten från eventuella besvärande diskussioner. En tankspridd och populär adjunkt var berömd och avhållen för sin benägenhet att basera hela betyget på om eleven medfört radergummi.
Allt detta inträffade sisådär 1985.
Men häromdagen – det vill säga i slutet av september 2023 – hamnade jag av misstag i vad som måste betecknas som ett strategimöte inför utvecklingssamtal. Det var på tians spårvagn från Biskopsgården mot Nordstan.
Mötets deltagare var fyra flickor i högstadieåldern: durkdrivna, cyniska, världsvana.
Eftersom de ansåg sig vara ensamma i vagnen kunde de diskutera obehindrat.
Mig lade de alltså inte märke till. Jag var bara ett ovidkommande inslag i terrängen. Det var inte det att de ignorerade mig. Det var värre: de observerade överhuvudtaget inte min existens.
Ändå handlade deras samtal i ganska stor utsträckning om sådana som jag: den medelålders lätt avrundade göteborgska tonårspappan.
Jag tjuvlyssnade alltså på dessa tonåringar. Först kände jag en stilla lycka. Jag uppfattade inledningsvis deras synpunkter som ett slags kollektiv hyllning till den göteborgska pappan.
Ty dessa fyra flickor från Biskopsgården, med sneakers och och adidasloggor och barbiekulörta mobiltelefoner, var rörande överens om att utvecklingssamtal i skolan bäst genomförs med en pappa.
– Det är mycket bättre att gå med pappa, sa de.
Men sedan tog samtalet en betänklig vändning, för det visade sig att mammorna underkändes av intelligensskäl. Mammorna, framhöll dessa durkdrivna tonåringar, var för intelligenta. Mammorna var besvärliga under utvecklingssamtalen. Mammor utbytte mejladresser och telefonnummer med lärare. Mammor förde anteckningar. I vissa svåra fall hade mammor sparat anteckningar från föregående år.
Papporna, ansåg dessa representanter för Hisingens tonårsflickor, var vid sådana jämförelser mycket bättre: loja, illa pålästa, lättdistraherade, hanterbara.
Vagnen stannade vid Frihamnen. Det var något stopp längre fram på linjen. En gubbe gick i den disiga höstdagen, över en refug, med en golden retriever i koppel. Kanske var det den som förlöste diskussionen. En av flickorna tittade på golden retrievern och sade – inte nedlåtande, utan sakligt och sammanfattande:
– Pappor är som hundar.
Vagnen fortsatte över Hisingsbron. Jag satt och tittade på barken ”Viking”. De fyra tonårsflickorna hade inte uttömt ämnet. Det fanns, visade det sig, en viktig svårighet kvar att dryfta.
Trots pappornas dokumenterade lätthanterlighet hade de en mycket olycklig benägenhet att skämta. En av flickorna sa, med lätt darr på rösten:
– Ellas pappa försökte dra vitsar för hennes spanskafröken.
De satt tysta en lång stund och tänkte på Ella som hade blivit utskämd.
Det klev av vid Nordstan.
Där står alltså tydligen saken bland Göteborgs tonåriga ador – det svåra valet mellan att medföra en klanderfri men lite för skarpsint moder eller en far som visserligen är lättlurad men som på ett katastrofalt sätt kan utbryta i pappahumor.
De klev av vid Nordstan med bekymrade miner. Det är inte lätt att vara tonåring på 2020-talet. Och inte att vara pappa heller.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
