Ibland får man en ledig eftermiddag mitt i livet. Det är härligt. Man sätter sig eftersinnande på ett litet trivsamt kafé i centrala Göteborg. Det är ett sådant kafé som har rutiga dukar och där man sitter under ett parasoll vid en cementklump och man förtär sin ostsmörgås och betraktar våren och göteborgarna och staden. Det är ett fint gammalt kafé. Det är ett så fint gammalt kafé att man förväntas erlägga betalningen efter att man har fått smörgåsen. Det är ett så fint gammalt kafé att innehavaren inte förefaller ha hört talas om swish. Ty en trettonårig dotter visar sig ha lånat ens betalkort för att köpa undulatfrön. Betalkortet, dottern och undulaten är på Hisingen. Man får hjälp av en snäll främling från Skövde.
Man njuter av solen och göteborgarna och den rödrutiga duken då en tanke liksom flyter upp i huvudet, som en luftbubbla i mycket trög vätska.
Saxofonen.
Man har glömt saxofonen.
Saxofonen måste hämtas inom två timmar hos reparatören i Mölndal.
Man dricker sitt kaffe en smula snabbare, ännu vid gott mod, då man hör två män vid bordet intill.
De pratar om ett bröllop de ska bevista. De behöver hyra frackar. De säger med bekymrade röster att det inte finns några frackar kvar att hyra i hela Göteborg.
Denna anekdotiska upplysning – oavsiktligt förmedlad över kafébordens stilla koppklirrande – sänder en liten grå molnflik över den soliga Göteborgseftermiddagen.
Ty man ska fyra dagar senare på ett ytterst göteborgskt evenemang med frackprägel. Man hade planerat att helt trankilt hyra i sista sekunden – eller snarare sista timmen. Upplysningen att Göteborgs stad är torrlagd på frackar – ett i sig vackert tecken på feststämning – inger en för stunden blott sval hänförelse.
Man reser sig följaktligen i solskenet med viss hast från kafébordet, med hela den beslutsamhet som präglar en man som inom två timmar ska bärga 1) en tenorsaxofon av modellen Conn Ladyface i Mölndal och 2) en hyrfrack.
Man går i sin lediga eftermiddag målmedvetet mot spårvagnen.
Man erinrar sig då ett tredje ärende. Man ska ju hämta en bok i en tegelvilla bakom Götaplatsen. Det är i princip på vägen till spårvagnen. Det behöver bara ta fem minuter. Tegelvillan är kontor.
Boken lånas ut av en vänlig göteborgsk företagsprofil. Företaget har anor.
En fotograf råkar just denna dag vara på plats för att fotografera företagsledaren och dennes personal.
De sitter för fotografen på en vacker altan från 1910-talet.
Man hejar glatt och tänker på saxofon och frack.
Naturligtvis ställer man sig i vägen för den perfekta bilden.
Redaktörer står alltid i vägen för den perfekta bilden. Det är en av redaktörens huvudsakliga uppgifter i universum att ställa sig i vägen för den perfekta bilden. Fotografen ryter. Man tar ett sidledsskutt åt sidan. Här har arkitekten för hundra år sedan placerat en dekorativt utskjutande järnkrampa, svårt utsatt för den göteborgska saltblåsten. I hundra år har denna järnkrampa väntat på sin hämnd. Man slår huvudet ganska hårt i denna järnkrampa.
Man hör sig själv säga att man har slagit sig lite i huvudet.
Men (hör man sig själv säga) allt ska nog gå bra om man bara finge en frack och en saxofon.
Den göteborgska företagsprofilen säger då:
– Rör dig inte. Du har fått en hjärnblödning.
Man måste sedan sitta med ett isblock på huvudet medan alla saxofonbutiker stänger och alla Västra Götalands tillgängliga frackar hyrs ut.
Man går med hängande och lätt värkande huvud ner på Avenyn för att finna en spårvagn till Hisingen. Det är en vacker ledig förkväll. Man njuter av det vackra vädret. Man glömmer allt bekymmer. Allt är underbart sorglöst. Man är rentav så sorglös att man glömmer att köpa biljett. Biljettkontrollanterna klev på vid Brämaregården.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
