För någon vecka sedan vaknade jag tänkande på Tyrannosaurus Rex. Igen. Det händer med jämna mellanrum, nämligen. Fascinationen för dinosaurier har aldrig lämnat mig, inte sedan jag som liten fick min första bok om dessa fantastiska, förhistoriska djur.
Tyrannosauriderna, som var en stor familj varav T-Rex var blott en art, uppstod för 80 miljoner år sedan och senast av alla, typ fem i tolv, kom arten Rex. Den mest berömda av alla dinosaurier hann bara finnas i 2,5 miljoner år innan det var dags att packa ihop.
Låt oss applicera dessa fjuttiga 2,5 miljoner år på vår egen “mäktiga” existens: Det äldsta kända fossilet av en art ur vårt eget släkte, Homo, samt det äldsta kända stenverktyget tillverkat av människohand, klockar in på ungefär samma ålder. För 2,5 miljoner år sedan satt alltså våra mer eller mindre aplika förfäder och hackade med stenar i Afrika. Om vi överför detta till dinosaurieperioden så skulle alltså, rent teoretiskt, de T-Rex som levde när asteroiden slog ned ha kunnat hitta fossiliserade ben av sina 2,5 miljoner år gamla släktingar, där de klafsade runt på sina överdimensionerade fågelben.
Förutsatt att de haft något som helst intresse för arkeologi, naturligtvis – vilket väl är tveksamt, eftersom större delen av deras existens borde ha gått ut på ungefär samma sak som nutida fåglars, det vill säga: leta mat, leta sexpartners och leta områden att kalla sitt revir där man kan strutta runt och se störst, bäst och vackrast ut.
Ställets slitna inredning speglade de till stor del slitna gästerna och deras slitiga liv.
Apropå revir: när jag var liten och bodde i Tynnered tyckte jag att det fanns någon slags koppling mellan stadsdelens namn och Tyrannosaurus Rex. En onomatopoetisk sådan; båda började ju på “ty”.
Vi återkommer till detta.
Så fort jag blev tillräckligt stor för att tycka att alkohol och ställen att förtära alkohol på var något tufft, vuxet och lite förbjudet försökte jag smita ned till Frölunda Torg och in på någon av köpcentrets syltor, varav La Boheme under många år var den mest kända.
Jag minns så väl den kväll jag för första gången till sist lyckades glida in, utan att bli haffad, avslöjad och utslängd. Eller, nej, jag ljuger: jag minns den inte speciellt väl alls, men däremot minns jag känslan av hur framgångens berusning snabbt blandades med en rejäl dos ren och skär besvikelse. Ställets slitna inredning speglade de till stor del slitna gästerna och deras slitiga liv. Var det detta jag tillverkat falskleg, klätt mig i lånad kavaj och talat med basröst för?
Jag minns också upptäckten av att det var där de frodades: de fräckaste killarna med de största snusprillorna, det mest uppenbara våldskapitalet och de mest högklackade tjejerna på armen. De tuffaste nästan-missbrukarna med de vevigaste armarna, de mest halvöppna skinnjackorna och de hesaste “öh, döh, va fan sa du?!”-ropen på hela Frölunda Torg.
Det här var deras revir, deras jaktmarker. Det enda de saknade var ett bra samlingsnamn och denna morgon när jag vaknade, tänkande på dinosaurier, kom det till mig:
Tynneredosaurus Rex.
Här, i denna tidsbubbla av bärnstensfärgad dryck och pizzor med kinamat på kunde denna unika hybrid mellan släktet Homo och den stora reptilgrupp som utplånades vid meteornedslaget för 65 miljoner år sedan leva vidare, utan påverkan från vare sig dåtid, nutid eller framtid.
Själv var jag nog aldrig mer än två, tre gånger på La Boheme. När jag väl hade kommit över kullens krön insåg jag att gräset på andra sidan bestod av enbart mörkbrunt trä, tonat, gult glas och ett golv klätt med heltäckningsmatta. Detta, i kombination med den ständiga blicken över axeln för att inte få en smäll eller behöva förklara för någon Tynneredosaurus Rex att man inte alls kollat på honom eller hans tjej, gjorde att det inte kändes som någon förlust att aldrig mer sätta sin fot där.
Låt oss spola fram tidens kassettband till nutid. Under något år, för bara något år sedan, bodde min äldsta dotter i ett av höghusen väldigt nära Frölunda Torg, vilket fick till följd att jag ofta var där. Det hände då att jag passerade genom själva torget. Det hände också att vi någon gång tog en pizza på någon av de numera många restaurangerna med alkoholtillstånd som finns på det numera mycket större och ganska hårt ansiktslyfta Frölunda Torg.
Det var som att slungas tillbaka i tiden, tillbaka till Landet för längesedan. Som att, återigen, befinna sig på La Boheme 1989. Eller som att besöka den där platån i serietidningen Tarzan, där tiden stått stilla och det vandrar omkring sabeltandade katter och flygödlornas skrin ekar från skyn. Jag kände mig som skådespelaren Laura Dern i första Jurassic Park-filmen, när hon får ett blad från en utdöd växt i handen och säger:
– This shouldn’t be here…
Ty: där var de fortfarande! Inte alls döda, inte alls fossiliserade och inte alls medvetna om att de tillhörde en annan era. De gamla La Boheme-exemplaren var ersatta av nya och yngre alfahannar och -honor, men parningsdansen och lätena hade inte ändrats ett enda litet dugg.
Tynneredosaurus Rex levde vidare i högönsklig välmåga, livskraftig i sin egen ekologiska nisch. Och någonting säger mig att arten kommer att leva vidare långt efter att du, jag och resten av mänskligheten – ja, till och med själva Tynnered – är borta.
När allt blivit till aska och grus och kommer Tynneredosaurusens entoniga lockrop att eka över de öde öknarna och bergsmassiven:
– Öh, döh, knööö!!!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
