Kristian Wedel: Vad hände på Göteborgs hemligaste kontor?

Det låg under marken i Brunnsparken och tycks ha varit bemannat mellan 1915 och 1989.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Under den senaste veckan har jag fått mejl från fyra personer. Två av dem arbetar på Göteborgs-Postens redaktion. Alla vill tipsa om ett meddelande på Göteborgs stads intranät. Det gäller en kulturhistorisk notis om en offentlig toalett som byggdes i Brunnsparken år 1915.

Jag måste säga att jag är överväldigad över att ett så brett spektrum av göteborgare känner att denna upplysning om ett hemlighus för 108 år sedan angår just mig.

Men det är inte oväntat. Under det kvartssekel då jag har hållit kåserispalten öppen har Världens gång-redaktionen åtminstone någon gång om året publicerat berättelser om dass.

Ty när sådana berättelser stiger ur de göteborgska folkdjupen utgör vi slutförvaringen.

ANNONS

Som exempel på folkdjup verkar förresten den underjordiska anläggningen i Brunnsparken ha varit mycket fin, med trånga stentrappor och prång och lyktor, som en hemlig gång till någon av greven av Monte Christos slott och kanske också med en doft av den fina världen. Den fanns kvar i Brunnsparken till 1989. Det finns alltså skäl att tro att en betydande del av läsekretsen har använt denna bekvämlighetsinrättning. Jag minns den vagt.

Enligt ritningen – publicerad av den omtänksamma stadsförvaltningen – hade den underjordiska toaletten sju sitsar för män och fyra för kvinnor.

Därtill pannrum, maskinrum och kontor.

När professorn premiärsatt föll väggarna åt fyra håll. Taket fick han enligt förljudande i huvudet.

Dasshistoriernas hemortsrätt på svenska kåserisidor har (tror jag) att göra med dassets robusta komiska karaktär. Anekdoter om dass har ungefär samma kvaliteter som historier om bananskal, liktornar eller fylleri, för att blott nämna några tidlösa kåseriämnen.

Det äldsta dasskåseri som såvitt jag vet har publicerats på Göteborgs-Postens Världens gång-sida handlade om en dasstjuv i Dalarna. Lima och Torgås hade drabbats. Oro rådde i Falun. Det var i augusti 1974.

Sommaren år 2000 hade Världens gång-sidan reportageserien ”På dass i Bohuslän”. Där förekom måleriska formuleringar som ”Kälkerödasset. Läge: Mysig placering mot sydost. Men lite inklämt mellan träd och berg.”

Länge cirkulerade en svårkontrollerad historia om en professor i hållfasthetslära. Vid sin sommarstuga byggde han den teoretiskt perfekta dassbyggnaden.

ANNONS

När professorn premiärsatt föll väggarna åt fyra håll. Taket fick han enligt förljudande i huvudet.

Sedan fanns det en historia om jag inte trodde ett ord på när jag hörde den de två första gångerna. Men den tredje telefonören talade så långsamt och övergrammatikaliskt att jag var benägen att lita på honom. Han var för tråkig för att kunna hitta på. Han berättade att det på ett ställe i Bohuslän pågick en fastighetstvist om ett dass. Eller snarare en utsiktstvist. Tydligen behöver utedass inte bygglov. Det var två järnhandlare som råkat köpa sommarstugor i varandras närhet.

Således: Järnhandlare A och Järnhandlare B.

Järnhandlare A ställde ett rött utedass på en gammal salteribrygga och skymde därigenom järnhandlare B:s utsikt. Men järnhandlare B ägde en pulpetbåt av glasfiber med en 75 hästars Mercurcy. En julikväll lade järnhandlare B en tamp runt dasset och gasade söderut. Rycket blev fruktansvärt. Järnhandlare A:s röda dass steg som en kinesisk lykta mot himlen innan det föll i sundet.

Jag satt och lyssnade på denna omständliga telefonör. Det faktum att han var en usel berättare gjorde honom blott trovärdigare. Jag hade en angenäm känsla av att tala med en man som behärskade sitt ämne alltför väl. Jag frågade:

ANNONS

– Men vad sa dassets ägare dan därpå när han upptäckte attentatet?

Det var tyst i säkert tio sekunder. Sedan kom svaret, långsamt och övergrammatikaliskt. Han var verkligen en usel berättare.

–Det minns jag inte. Men jag torde ha överlevt genom att simma ut genom sitsen.

Detta samtal ägde rum för ungefär tjugo år sedan. Konflikten mellan järnhandlarna är nog numera bilagd.

Det är den (hittills) enda person som jag har pratat med som har flugit med ett utedass.

Jag tror tyvärr inte att det finns motsvarande historier från Brunnsparkens underjordiska toalett, men läsarna är välkomna att höra av sig.

Framför allt vill jag veta vad som pågick på kontoret.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

ANNONS