I år var det extra intressant att komma tillbaka till stan igen efter semestern. Spänningen var nästan olidlig.
Vems snopp hade växt sig störst över sommaren? Sernekes Karlatorn eller Stordalens hotell vid Järntorget?
De står ju där och glor ilsket på varandra från varsin sida om älven.
Om nu snoppar kan glo ilsket.
Egentligen visste jag redan svaret. Stordalens börjar se färdig ut från utsidan och mäter 104 meter. Sernekes ska, om planerna håller, fortsätta att växa till 245 meter.
Trodde den där norrbaggen att han kunde bräcka en Göteborgsgrabb? Ha! Inte en chans!
I sommar har jag haft förmånen att få vandra runt några dagar i städernas stad, Paris. Och naturligtvis blir man avundsjuk. Kvarterskänslan i de olika arrondissementen, folklivet på kaféer och gator, den vackra, sammanhållna bebyggelsen.
Vad är egentligen den stora skillnaden mot Göteborg? Jo, att husen i Paris fortfarande är bostadshus. Eftersom det bor människor överallt behövs det mataffärer, restauranger, bagerier, sko- och klädaffärer och annat på nästan varenda gata. Det är just sånt som ger en stad liv.
Det finns kontorsskrapor även i Paris, men de har placerats i ett par kluster utanför själva stan.
Göteborg har som bekant ett annat koncept. Folk ska bo i avlägsna förorter och innerstaden ska reserveras för enstaka event. Vid after work-tid på fredagarna ser det kul ut i centrum, liksom när det är stora konserter på Ullevi. Resten av tiden är det förfärande tomt.
Samtidigt gör jag det lätt för mig nu.
För hur kom den där attraktiva Parismiljön egentligen till? Jo, genom en brutal skövling av ett slag som jag aldrig skulle vilja se i Göteborg.
När Napoleon III ville modernisera Paris i mitten av 1800-talet, och satte arkitekten Haussmann på uppdraget, revs 40 procent av alla hus i stan för att ge plats åt de nya boulevarderna och torgen.
Min älsklingsstad fick alltså sitt utseende genom att det gamla Paris demolerades. Ständigt dessa komplicerande motsättningar!
Men en sanning står sig. Om man vill ha folkliv, och om man vill att små personliga kaféer och butiker ska ha en chans att klara sig, då måste stadens hus fyllas med boende. Inte kontorsarbetare. Inte hotellgäster. Boende.
I Göteborg har vi faktiskt ett unikt arv att förhålla oss till. Jag syftar på landshövdingehusen och de genialt planerade stadsdelar där de dominerar – områden som Bagaregården, Gamlestaden och Kungsladugård. Alla ritade och planerade av Albert Lilienberg.
Om vi byggde våra nya bostadsområden som moderna varianter av dessa skulle vi dels hylla vårt lokala arv och få en kontinuitet i staden, dels få vackra, människovänliga kvarter som det faktiskt är en glädje att bo i.
I väntan på det – och det kan nog bli en lång väntan – får man ta vad som finns.
De står ju där och glor ilsket på varandra från varsin sida om älven.
Varje gång jag kommer upp på Kungsgatans puckel numera hajar jag till inför den nya siktlinjen ner mot Järntorget och ut över älven. Jag älskar att få mitt vaneseende brutet på det sättet. Oavsett om de nya husen är fula eller vackra får de mig att se stan på nytt.
Jag har sedan många år bestämt mig för att aldrig protestera mot nybyggen i stan. Det är en princip. Vill man bo i en stad får man tåla förändring.
Men jag önskar verkligen att Göteborgs utseende ibland kunde få bestämmas av annat än de där uppmärksamhetstörstande männens snoppmätningar.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
