Vårväderstorget ligger på södra Hisingen. Jag är där ganska ofta. Jag har inget ärende, men jag hamnar där ändå. Jag glömmer att kliva av spårvagnen, jag sitter försjunken över något som Putin har hittat på, och missar min hållplats. När jag tittar upp är jag på Vårväderstorget.
Det är ett utmärkt ställe att åka fel till.
I väntan på spårvagnen tillbaka har jag tid för en exakt åtta minuter lång promenad.
I torsdags rådde en frisk västanvind över torget. Det var vårväder på Vårväderstorget. Fiskbilen stod på sniskan nedom spårvagnshållplatsen. Makrillen kostade 79 kronor kilot. Jag gick mellan frukthandel, frisersalong, tandvård, solarium, skönhetsbutik och gym. Löv och kvistar blåste i solskenet.
Jag satte mig på en bänk nedanför Solplatset. Där stod en svart plåtbunke med påskliljor. En kaja spatserade på Solpalatsets skylt. En kvinna i gul kjol och korpsvart hatt sneddade över torget. En ung man på eldriven sparkcykel körde runt min bänk. När han passerade på tredje varvet frågade han:
– Alexander?
Jag sa att jag inte var Alexander.
Mannen på sparkcykel hörde till den kategori som fram till ungefär 1997 i tidningsnotiser om mopedolyckor brukade kallas ”yngling”. Han sa:
– Det är lugnt.
Jag hade ingen lust att ta spårvagnen tillbaka. Det var en vacker dag och ett vackert torg och här bodde uppenbarligen göteborgare som var besatta av att hålla sig propra i solarier och skönhetssalonger. Jag kände också att jag hade hanterats med tolerans. Ynglingen hade (efter betänketid) tillåtit att jag inte var Alexander. Helt självklart var det tydligen inte att jag förfogade över frågan. Vårväderstorget är terrasserat ned mot en liten park och en kyrka. Klockstapeln är vass och modernistisk, men parken skulle ha kunnat vara kuliss i Tjechovs ”Körsbärsträdgården”. Barn sprang på en slingrande gång. Det blåste över klockstapeln, det var behagligt att förnimma stillheten under den skira grönskan. Jag gick upp ett slag över torget igen. En flicka kom ut från folktandvården med tårar på kinderna. I fönstren satt anslag om fransförlängning och vaxning. Jag blev nästan lättad när jag bland etablissemangen fann något så prosaiskt som en skomakare.
Entrén till livsmedelsbutiken var hägnad av gröna valv och kolonner. Det var ett nytt, eller kanske ett väldigt gammalt, Sverige.
När jag stod med handen på en av kolonnerna lösgjorde sig en man ur skuggorna vid skomakeriet på andra sidan, släntrade med utstuderad långsamhet över torgets solblåsta grå terrass, och ställde sig framför mig och frågade, mycket hövligt:
– Alexander?
Intill livsmedelsbutiken ligger ett litet kafé. Jag gick in och beställde en kopp kaffe. Jag fick ett glas vatten till kaffet. Vi bordet intill satt tre män och en kvinna och vände och vred på engelska ligan. En sa:
–Tottenham jagar ju Europacupplats så dom måste gå för seger.
Sedan övergick de till att prata om bantning. En sa:
– Jag bantade hela dagen i går.
Det var rogivande att titta ut på det vackra terrasserade torget och vindarna som drog in över Göteborg och utanför kaféets stora fönster jagade en liten pojke i grön toppluva en duva över torget. Jag gick tillbaka mot spårvagnarna. Kvinnan som gråtit hos folktandvården kom ut ur fruktaffären. Solen stod över Vårväderstorgets plåttak, men vem är Alexander?
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
