FÖR ETT PAR ÅR SEDAN for jag med GP:s tecknare Ulf Sveningson för att göra ett reportage om hummerfiske.
Det var min idé. Den ansvarige redaktören hade varit kallsinnig.
– Det är ju inte ens säkert att ni får någon hummer. Ni kommer bara att frysa på en båt i fem timmar utan att något händer, sade hon.
MEN VI SLÄPPTES alltså i väg – och jag vill redan nu passa på att meddela oroade läsare att vissa detaljer nedan är fingerade för att inte onödigtvis peka ut någon.
Vi gjorde vår resa rätt sent på hummersäsongen – i mitten av november. Vi hade fått kontakt med en hummerfiskare på sydvästra Orust.
Vi infann oss i dennes sjöbod klockan halv sex på morgonen.
Vår hummerfiskare var en vänlig, knotig och flintskallig man i mossgröna galonbyxor och
norsk kofta. Han saknade två fingrar på vänsterhanden efter en trålolycka 1964.
Ulf och jag fick varsin kopp kaffe och pepparkaka och skakade hand med allihop, ty på en
väggfast bänk i boden satt också hummerfiskarens två kompisar: morgontidiga och breda män.
Den ene sade:
–Jag ville mest se om ni verkligen skulle komma.
Den andre sade:
–Jag har slutat fiska hummer.
VÅR HUMMERFISKARE RESTE sig så det knakade i galonbenen och började förbereda dagens utfärd.
Med sina åtta fingrar lyfte han ner ryggsäckarna i båten och stack in huvudet i en lucka och började dra i ett reglage med en skiftnyckel. Jag var trött och nattmurken satt och väntade inne i sjöboden. En liten grisskär gryningsrand började vidgas
över skären och öarna. Det vore ändå en överdrift att hävda att det var morgon.
Mannen som velat se om journalister orkade gå upp på morgonen ansåg sig tydligen – efter att ha klarlagt denna sak – inte ha mer att säga mig. Istället åt han pepparkakor som han sköt in i munnen med handflatan och tuggade upp samtidigt. Det påminde en smula om en vedflismaskin.
Hans kompanjon sade, igen:
–Ja, jag har ju slutat fiska hummer.
EFTERSOM JAG KÄNDE trycket av tystnaden började jag mekaniskt anteckna det jag såg i hummerfiskarens sjöbod.
Jag hade väntat mig något annat. Här fanns inget av den museala och prylpyssliga prägel
– mistlurar, hundraåriga sjökort över Shetlandsöarna på masonit, koljebackor, emaljerade skyltar – som jag hade vant mig vid att se i fritidssjöbodar på västkusten.
Här var allt nutida och ändamålsenligt – vinterbonat med grönmålade spånskivor, en radio
som avkunnade sjörapporten, borrmaskiner, sylar, ficklampor, vattenslangar, en anslagstavla med en parkeringsbot och en låda konservburkar med picknickbog.
Mannen som hade slutat fiska hummer sade för tredje gången, som om han tyckte att det vore onödigt att överge en beprövad replik:
–Jag har slutat fiska hummer.
Sedan tog han liksom sats.
HAN HADE, sade han, knäckt med lite av varje på 1980-talet: som tidningsbud, på Posten, på ett båtvarv innan det lades ner, och han hade haft påhugg som billackerare. Där hade han hört talas om hummerfiske. Det verkade inte vara särskilt svårt. När
hummerpremiären nalkades köpte han femton tinor. Via en kompis som jobbade som nattportier fick han direkt en beställning till ett av de stora hotellen
i Göteborg: tio stora levande humrar till fredag kväll.
DAGEN FÖRE LEVERANSEN hade han gått ut med burarna för första
gången. Han hade bara haft en plasteka med en liten Mercury (svart som ett ungt skaldelynne som kåsören Red Top brukade skriva om utombordare) och det
hade varit svårt att stapla burarna så att de inte föll överbord. De hade varit krångliga att få i sjön och han hade dessutom skurit sig på en lina.
Morgonen därpå hade han ledbruten kört ut och dragit upp burarna. Han hade haft med sig ett skjutmått så att han kunde kolla att de var lovliga. Två hade varit för klena över ryggskölden, och dem hade han samvetsgrant slängt i, men han hade ändå haft
elva humrar med sig hem.
Han snörde klorna med gummiband och lade dem under en filt i en frigolitlåda. Sedan styrde han tillbaka, klev tio minuter senare över hemmets tröskel med frigolitlådan i famnen och hade sinnesnärvaro nog att ställa ett uppochnedvänt bridgebord över
lådan innan han stöp i soffan.
Han hade tänkt ta en liten lutare på en halvtimme. När han vaknade var det skymning i fönstret.
HAN TOG LÅDAN och sprang till bilen. På parkeringsplatsen mötte han den före detta arbetskamraten på bilverkstaden som tipsat honom om hummerfiske.
Denne lyfte på filten och sade:
– Men det är ju romhonor.
Stum tog hummerfiskaren emot upplysningen att det är ett brott att dra upp romhonor, att
han skulle vara oerhört lycklig över han sluppit böter och att självfallet inget hotellkök i världen tar emot elva olagliga humrar.
Detta hade han inte haft en aning om.
Paralyserad stod han på parkeringen och tittade på lådan. Det började bli mörkt. Han hade en dryg timme på sig att skaffa lagliga humrar.
Han körde i vansinnig fart genom Bohuslän, med humrarna i bagageluckan.
I Kungälvstrakten stannade han vid en öde grusfotbollsplan.
På klubbhusets gavel fanns en vattenslang och grova borstar fastskruvade i väggen. De var arrangerade tre och tre, i vinkel, lagom stora för att sticka in och rengöra en lerig fotbollsko med dubbar.
En fotbollssko i storlek 43 är ungefär lika stor som en hummer.
Han stod i mörkret och skrubbade rommen av humrarna.
Han spolade dem med vattenslangen.
När han ställt tillbaka lådan i bagageutrymmet lyste han försiktigtvis med cigarrettändaren.
– Där (sade mannen som slutat fiska hummer) låg nu elva helt
lagliga humrar.
NÄR HAN HADE kommit så långt i berättelsen stack Ulf Sveningson in sitt kala huvud i sjöboden :
– Ska inte du med eller?
Mannen som åt pepparkakor avbröt tillfälligt denna viktiga syssla och skakade hand med
mig. Mannen som hade slutat fiska hummer skakade också min hand och sade samtidigt:
– Du får naturligtvis inte skriva ett ord om det här.
SEDAN FOR ULF och jag ut på hummerfiske. Solen seglade upp bakom molnen på en grå och händelselös dag. Det gungade lite. Vi fick fem små humrar.
Efter tre timmar ställde sig skepparen i sin lilla hytt och svalde i tre stora bett en enorm pumpernickelsmörgås med picknickbog och berättade slutet på historien om mannen som hade slutat fiska hummer.
TY EFTER BESÖKET VID fotbollsstugan i Kungälv hade han ilat vidare mot Göteborg. Han hade parkerat vid hotellets lastbrygga och med lådan i famnen klivit in i en leveranshiss som gick direkt till köket. Denna hiss hade på 1930-talet –före hotellets glada
expansion och ombyggnad – tjänstgjort som paradhiss från vestibulen.
Den var invändigt täckt av speglar.
Han hade tryckt på knappen till köket och stod med lådan i famnen och drog –tyckte han – för första gången på ett dygn ett lugnt och tillfredsställt andetag.
Han hade klarat det.
Då såg han sig själv i speglarna.
Han var, från bröstet till knäna, täckt av rom.
Han var blå.
VÅR HUMMERSKEPPARE sträckte sig efter en ny pumpernickelmacka och sade:
–Jag tror att han dumpade humrarna vid Masthuggskajen på natten.
Jag tog några pratminus om hummerfiske. Ulf tog inte ens fram skissblocket.
Det var en alldeles händelselös dag.
Sedan for vi hem och jag skrev en blodlös och fattig text och redaktören himlade med ögonen och sade att det var väl det hon visste: ingenting fanns längre att
berätta om hummerfiske.
Kristian Wedel
Teckning: ULF SVENINGSON
