Senast pesten svepte in över Sverige var under åren 1710 - 1713. Följden blev katastrofal på flera håll.
Dåtidens myndigheter gjorde vad de kunde för att begränsa smittan men var chanslösa när farsoten drog fram över delar av landet.
LÄS MER: Sant eller falskt om nya coronaviruset
Samtidigt fanns en hel del som påminner om hur dagens samhälle hanterar en epidemi eller en pandemi.
– Vi är mer lika i 1700-talets tankesätt kring en smitta än vad vi kanske tror. Det är flera av metoderna som känns igen, om än i en modernare tappning, säger Jens Lerbom, docent i historia och lektor vid högskolan i Halmstad.
Fanns undantag
Även då fanns det en mjukare svensk modell i förhållandet till befolkningen.
– Det var överlag inte stenhårda förbud där man tvingades till begränsningar utan mer som i dag, restriktioner och rekommendationer, säger Jens Lerbom.
Men det fanns förstås undantag.
På sina håll gjordes mer eller mindre lyckade försök att stänga gränser och infarter till städer och då som nu uppmanades medborgarna att inte förflytta sig i onödan.
Vi är mer lika i 1700-talets tankesätt kring en smitta än vad vi kanske tror
I ”Förordningen om farsoters hämmande” från den 8 november 1710, förekom 25 punkter som landets medborgare förväntades rätta sig efter.
Visa sundhetspass
En av dem handlade om ”Icke nödvändiga resor”.
– Skulle man ta sig till en annan stad eller till ett annat län var man tvungen att visa ett särskilt sundhetspass där läkare intygade att man var frisk. Annars fick man inte beträda gränsen, berättar Jens Lerbom.
LÄS MER: Omtalad coronabehandling stoppas
I vissa städer och områden infördes dock karantän där väktare såg till att invånarna inte tog sig förbi avspärrningarna, så var det exempelvis i Jens Lerboms uppväxtstad Visby på Gotland.
Hon smet ut för att leta efter två ankor som rymt – och avslöjades.
Något ”dödbärarens" hustru Gertrud Persdotter dyrt fick erfara hösten 1710.
Hon smet ut för att leta efter två ankor som rymt – och avslöjades.
– Hon dömdes för att ha besökt ett förmodat pestsmittat hus på Fiskareholmen utanför Visby hamn i jakt på sina ankor. Hon dömdes till böter, 50 daler silvermynt, vilket i dagens penningvärde innebär cirka 10 500 kronor. Om hon inte betalade så skulle hon "plikta med kroppen", vilket innebar att piskas offentligt, säger Jens Lerbom som läst om fallet i Visby dombok från januari 1711.
Vilket öde Gertrud Persdotter till slut mötte är dock oklart.
Allsköns renhet
Vid promenad skulle manfolk ha en vit käpp i handen medan kvinnfolk skulle ha ett vitt kläde över munnen
Göteborg, Bohuskusten, Dalsland och Värmland tycks ha kommit lindrigare undan vid den senaste pesten.
Möjligen var det så att man där bättre följde punkt tio i ”Förordningen om farsoters hämmande”, den som handlade om hygien:
”Såväl i städer som på landsbygd skola alla i gemen och var och en i synnerhet beslita sig med allsköns renhet.” (Beslita sig är ett åldrigt uttryck som på ett ungefär betyder vinnlägga sig om.)
Dåtidens statsminister
Den tiden saknade dock en motsvarighet till dagens folkkäre myndighetsperson, statsepidemiolog Anders Tegnell.
– Närmast man kommer är nog Arvid Horn, kanslipresident vid Riksrådet som stod bakom förordningarna, och som var den som styrde och ställde vid Kungens frånvaro. Men han är snarare att jämföra med statsministern, säger Jens Lerbom.
Den som fått pesten till sitt hus var tvungen att markera med ett vitt kors på dörren. Och hade man som frisk besökt ett pestsmittat hus skulle även det markeras.
– Det talades om att manfolk vid promenad skulle ha en vit käpp i handen medan kvinnfolk skulle ha ett vitt kläde över munnen, tecken på att man varit hos en smittad, berättar Jens Lerbom.
Pesten var Guds straff
Sverige hade det kämpigt vid den tiden.
Det var fattigt och hårt efter flera års missväxt och kostsamma krig hade kört landets ekonomi i botten.
Den som fått pesten till sitt hus var tvungen att markera med ett vitt kors på dörren.
Till råga på allt slog pesten till och många såg det som en markering från Gud, pesten var straffet för de styrandes högmod, krigshets och maktbegär.
Makten ville dock tona ned pestens utbredning och verkan – någon öppenhet från regering och myndigheter som vi har i dag var det inte frågan om.
Hovet evakuerades
Samtidigt insåg man riskerna. Hösten 1710 evakuerades både riksrådet och hovet från Stockholm till olika platser i Västmanland, ett sätt att skydda landets ledning.
Riksrådet flyttades till Arboga och hovet inkvarterades under en tid i Sala. Riksrådet var evakuerat till maj 1711.
– Personer från pestsmittade orter, bland annat Stockholm, förbjöds att komma in i Arboga – inte ens med sundhetspass. Alla avvisades och alla båtar hölls i karantän flera mil från Arboga under fyrtio dagar, berättar Jens Lerbom.
LÄS MER: Nödrop från coronasmittade fartyg
