Klockan hade knappt hunnit bli 17 på onsdagseftermiddagen när två unga män sköts vid Väderlekstorget i Biskopsgården. Den ene i benet, den andre i magen.
Samtidigt satt Mia Sundkvist och hennes barn i sitt radhus inte långt därifrån och åt middag. Ett av barnen sa ”helikoptern”.
– Då går man ju in och läser. Det går på rutin – ”nu flyger de nära, då kanske man ska kolla tidningen”, säger Mia.
LÄS MER:Skjutning i Biskopsgården – två skadade
Att vara van vid polishelikoptern är ett exempel på hur våldet och dess konsekvenser normaliserats för barn och vuxna i Biskopsgården. Mia Sundkvist nämner också hur de lärt sig höra skillnad på smällare och pistolskott.
Hon reagerar särskilt på tidpunkten för den senaste skjutningen.
– Klockan 17 är vi på väg hem från jobbet. Någon kanske hämtar på förskolan eller går till Willys. Det finns inga gränser för när eller var saker sker, säger hon.
LÄS MER:Sprängdåd, hämnd och mord – så blev gängkrigen i Biskopsgården Göteborgs dödligaste konflikt
Ordnar gosedjursparad på Väderlekstorget
Hon understryker noga kärleken som ändå finns till området. Föreningslivet, grannsamverkan och allt annat som gör att hon och andra föräldrar trots allt inte vill flytta från Biskopsgården.
– Vi trivs här och vill att detta ska kunna vara vårt trygga hem, säger Mia Sundkvist.
Därför har hon och ett tjugotal andra föräldrar samlats i nätverket Föräldrar i Biskopsgården. Under lördagen anordnar de en gosedjursparad på Väderlekstorget för att manifestera mot våldet.
LÄS MER:Kramgo göteborgare på besök hos regeringen
Idén kommer från en tioåring som var hemma och hörde skotten i onsdags, och som därefter varit orolig för att gå ut och leka.
”En gosedjurparad betyder att man tar med sig ett gosedjur och placerar det på torget. Det blir en samling gosedjur istället för en samling människor. Delvis pga smittrisken men också för att gosedjur hjälper oss när vi själva inte vågar”, skriver nätverket på Facebook.
– Det är en reaktion på en lång tid av frustration, irritation och rädsla. En känsla av hopplöshet. Men också en känsla av att vi är starka tillsammans, att kollektivet kan göra skillnad, säger Mia Sundkvist.
LÄS MER:Hector Valeria har mött dem som dödat och dem som dödats
Hur pratar ni med era barn om skjutningarna?
– Det är oerhört åldersberoende och något vi har pratat om i nätverket. De som har barn i förskolan kanske inte säger något, men svarar när de frågar. Sedan tar skolan ofta sitt ansvar och pratar med barnen och hör av sig till föräldrarna.
Du kunde svara omgående på den frågan. Vad tänker du om det?
– Det är hela tiden något man måste förhålla sig till. Vad behöver de veta? Hur mycket behöver de veta? Vi vill bo här, vi ser så mycket värme och gemenskap, men så är det dessa sakerna också.
LÄS MER:Här är papporna i Biskopsgården som vill bryta med könsrollerna
LÄS MER:Alla de 19 morden i gängkrigen i Biskopsgården
Fakta: Utdrag ur Föräldrar i Biskopsgårdens manifest
(...) Listan över platser där det har beskjutits eller sprängts börjar bli lång. Sommarvädersgatan, Höstvädersgatan, Dimvädersgatan. På allmänna platser som torg, krogar, in i trappuppgångar, genom sovrumsfönster. På natten, kvällen, dagen. Bland hyreshus, på lekplatser, vid mataffärer. (...)
Vi vill inte ha det såhär! Vi vill ha resurser som gör skillnad! Vi kräver därför:
• Bort med vapnen, alla vapen.
• Rusta upp förorten!
• Fler fritidsgårdar och fältare.
• Förskolor och skolor med utbildad personal och resurser som ger barnen bättre förutsättningar än idag.
• Avhopparverksamhet för kriminella som vill lämna gängen.
• Gränsöverskridande verksamheter för barn och unga mellan Norra och Södra Biskopsgården.
Vi behöver långsiktiga satsningar och omfördelning av resurser, så att vi slipper helikoptrar, polissirener och övervakning. För våra barn, för allas barn i Biskopsgården.
