Under 30- och 40-talet ökade arbetslösheten. Det föddes också fler barn, framför allt av ogifta mödrar. Människor flyttade in till storstäderna och fattigdomen växte.
I början av 1900-talet finns en stor tilltro till institutionerna. Rekordmånga startas, det byggs 150 barnhem i Sverige mellan 1919 och 1929, och på 40-talet fanns det 300 barnhem i hela landet.
Att barn for illa ansågs inte ha med fattigdom att göra, det berodde på dålig moral. Det var inte arbetarklassens materiella fattigdom eller brist på pengar som var roten till sociala problem – utan att det fanns moraliskt tvivelaktiga och undermåliga hem.
Brottslighet och psykiska problem gick i arv från föräldrar och barn. Det var därför viktigt att skilja barnen från sina föräldrar.
I Göteborg invigs Vidkärrs barnhem den 19 november 1935 av dåvarande socialminister Gustav Möller.
Det skulle bli en plats som skulle tillgodose barnens behov av disciplin, renlighet och moralisk uppbygglig fostran.
De skulle få en ny start i livet.
Barnhemsbarnen på Vidkärr vittnar dock om en annan verklighet.
I Vanvårdsutredningen, där nära 900 personer intervjuades, listas de institutioner som oftast återkommer i människornas berättelser.
Vanligast är Vidkärrs barnhem där 65 av 86 barnhemsbarn vittnar om vanvård. Därefter kommer Nybodahemmet i Stockholm och på tredje plats Skärsbo pojkhem i Alingsås.
Alla intervjuade som bott på Skärsbo vittnade om vanvård. I SVT:s Dokument inifrån En stulen barndom berättade vuxna män om de övergrepp de utsattes för, och alla hade bott på Skärsbo i Alingsås.
Sture är i dag 71 år och bor med sin fru i en lägenhet i Göteborg. De har barn och barnbarn och han jobbar fortfarande då och då i sitt eget företag.
När han var liten var mamman lungsjuk, hon hade fött tio barn under en period på fjorton år och skulle läggas in på Renströmska. Pappan drack och femårige Sture och hans storebror lämnades till Vidkärr under perioder.
– Jag och min bror rymde, men de fångade in oss igen, säger Sture i dag som har svårt att prata om det han varit med om.
När Sture var tretton år skrevs ett läkarutlåtande där han beskrivs som en starkt ärftligt belastad, debil, lite primitiv och miljöskadad gosse. Prognosen för honom var sannolikt oviss. Psykiatern föreslog en skola för debila. Han var omhändertagen tills han blev myndig.
Ett återkommande straff på Vidkärr var att bli inlåst och isolerad, vilket nästan hälften av de 65 personerna som intervjuats i utredningen berättat om.
Utrymmet kallades för slussen; ett rum med låsta fönster med en stol, ett bord och en säng. Här kunde barnen bli inlåsta upp till en vecka.
En annan bestraffning var att bli duschad i kallt vatten. En man, placerad där i slutet av 50-talet, berättar i Vanvårdsutredningen att "hade man varit dum duschade dom mig med iskallt vatten. Detta hände minst en gång i veckan".
En annan man upplevde duscharna som daglig rutin och "en jävla sadism".
Fotnot: Sture heter egentligen något annat.
Matbestraffningar:
"Barbro, född på 50-talet, blev flera gånger tvångsmatad och tvingades även att äta upp sina spyor när hon kräktes upp mat".
Sängvätning:
"Sara, född på 60-talet, berättar att hon kissade i sängen så fick hon ligga nästan natt i samma lakan, som straff."
Atmosfären:
Ett flertal berättar att de blivit kastade, knuffade, luggade, slagna med tillhygge, blivit örfilade eller sparkade. De berättar om ett kyligt bemötande med personal som säger saker som "din mamma vill inte ha dig".
Barnhemskläder och andra rutiner:
Barnen var tvungna att bära särskilda kläder som visade att de var från Vidkärr. Fler berättar om kränkande tilltal, de blev separerade från syskon och fråntagna gåvor.
Sexuella övergrepp:
Barnen blev tafsade på. Det finns också redogörelser om våldtäkter och att ha tvingats onanera åt förövare – personal eller andra barn. Personalen ville "hjälpa till" när barnen skulle tvättas.
Förövare:
En läkare som verkade vid Vidkärr har omnämnts av tolv personer. Läkaren påstås ha tvångsmedicinerat samt utsatt dem för kränkande, gynekologiska undersökningar.
Två föreståndarinnor omnämns i många berättelser. Den ena anklagas för att ha nypt och örfilat barnen, den andra för kränkande tilltal av typen "ingen vill ha dig".
Generellt är det personalen som pekas ut, oftast kvinnor. Vad gäller sexuella övergrepp är det dock flera män i personalen som pekas ut.
Även andra barn uppges också vara förövare.
