Oktober 1997 står jag i kön till vakten utanför KA4 på Käringberget i Frölunda. Jag har missat ett tidigare mönstringstillfälle eftersom jag varit i USA och spelat kortspel och har fått komma på ett uppsamlingstillfälle.
Kön rör sig i maklig takt. Det blir min tur.
– ID och inkallelsepapper, proklamerar en sträng röst bakom luckan.
Jag tråcklar fram mitt slitna pass, men har glömt min kallelse och förpassas tillbaka sist i kön.
Två dagar senare står det klart att jag inte ens är i närheten av att få göra värnplikt. 55 kilo tung och med lägsta betyg i styrka är jag ett klockrent material för utbildningsreserven. Jag visste inte ens att det behövdes träningskläder för att göra ett konditionstest, så jag fick själv uppskatta min kondition. Det blev snudd på lägsta betyg även där.
26 år senare har Sverige både hunnit avskaffa allmän värnplikt, återinföra den och ansökt om Nato-medlemskap. Själv har jag hunnit utbilda mig till journalist och på redaktionen skojar vi om hur kul det vore att göra ett reportage med anslaget ”Råde rycker in”.
Under året fyller jag också 45, vilket är maxåldern för att göra värnplikt. Jag och min fotograf bestämmer oss för att slå två flugor i en smäll och följa en årskull värnpliktiga på Amf4 och att jag själv ska pröva på delar av deras utbildning och övningar.
– Kom igen, hela vägen upp, ta i nu!
Vi tar det från början, och jag gör om mönstringstesterna. Av sekretesskäl får jag inte göra om ”inskrivningsprovet”, det som också kallas iq-test. Men Isokai-testet som mäter styrka går bättre den här gången. År av simning på Valhalla och Friskis-pass gör att jag lyckas få en sexa på en niogradig skala. Trots höstförkylningar klarar jag också av konditionstestet på träningscykel och kommer in till mönstringsförrättaren glad i hågen.
– Du hade behövt bättre kondition för markstridsbefattning, men dina värden räcker till stödjande befattningar som logistik eller fordon. Du hade just nu kunnat ta plats som sjukvårdssoldat på Fömed C, alltså Försvarsmedicincentrum som ligger på samma plats som Amf4. Hade du haft körkort hade vi tittat på logistiksoldat.
Jag minns vagt att mina kamrater var livrädda för att tvingas göra värnplikt i Boden, men numera vill Försvarsmakten att man tjänstgör nära sin bostad, så det är större chans att man tar anställning efter värnplikten. Så den hypotetiska placeringen i Göteborg känns fullt rimlig.
Jag får uniform och vi drar ut i fält för att träffa de värnpliktiga. Bilresan går längs slingriga grusvägar till ett skjutfält utanför Uddevalla. En glänta öppnar upp sig i skogen och vi lämnar bilen. Jag och fotograf-Anders går fram till ett led som står i kö och väntar på mat. Alla är svartmålade i ansiktet. Vi känner oss lika utstirrade som scenen i filmen Apocalypse now när patrullbåten som filmen följer kommer till överste Kurtz läger i djungeln. Samma oförstående blickar som ursprungsbefolkningen i djungeln ger besättningen i båten med möts vi av från de värnpliktiga. Tystnaden är kompakt innan en av dem söker ögonkontakt med ett grin.
– Snyggt putsjobb, utbrister han och pekar på kängorna jag precis hämtat ut från materialförvaltaren på Amf4.
Veckorna går. Jag lär mig äta mat i påse, men får skämmas när jag inte vet vad ”rättning” betyder när man ställer upp på led. Godast är thaigryta med potatis, medan andra rätter hamnar någonstans mellan oätbart och ”helt okej”.
I slutet av oktober är det dags för slutövning för grundutbildningen, GMU. Övning Torleif sträcker sig över flera dagar ute i skärgården. Jag och fotograf-Anders är med på den första.
Färden går med stridsbåt till Hälsö och vi marscherar tillsammans med fjärde kompani. Tempot är högt. Fötterna värker. Eftersom det är första dagen på övningen är de värnpliktiga fyllda av iver och deras fänrik får flera gånger säga till dem att sänka tempot eftersom de snudd på joggar i ledet.
Jag hamnar längst bak, men lyckas hålla takten. Marchpassen består av 50 minuter marsch, 10 minuter rast. Jag lär mig vikten av att byta till torra strumpor på rasterna. Vår följdofficer undrar om jag kommer att klara vattenövergång mellan två öar i fyragradigt vatten. Efter marschpassen är det mest skönt att få svalka fötterna.
– Behöver du spy?
Furir Axel Liljeström springer bredvid mig när det övas på snabbmarsch inne på Göteborgs garnison innan jul. Jag har fått låna motoroverall och försöker ta mig runt de tre kilometerna tillsammans med de värnpliktiga. Jag är ingen större löpare, men klarar i vanliga fall med nöd och näppe milen under timman. Att springa med kängor och hålla tempo med 19-åriga amfibiesoldater är något helt annat och jag tvingas snabbt bryta mig ut ur ledet.
Furir Liljeström gör mig sällskap och hans pedagogiska stämma tar mig runt banan och känns långt från den pennalism inom Försvarsmakten som jag hört rykten om under uppväxten.
– Kämpa nu, kort promenad så springer vi resten sen!
Jag får under året följa med på en hel del. Som slutövning i skärgården i strålande majsol. Och baskerceremoni på Älvsborgs fästning när värnpliktiga under pompa och ståt får börja bära basker och kalla sig för soldater. Vi drar på högvakten i Stockholm där fotograf-Anders bilder blir lika vackra som ett 1800-talsmåleri. Mitt personliga eldprov blir isvaksbad på vinterveckan i Älvdalen i mars.
Långt ifrån lika bra form som de värnpliktiga, och mer än dubbelt så gammal så tänker jag att jag åtminstone ska testa på så många som möjligt av de utmaningar de ställs inför. Och är det något som en 45-åring kan bita ihop och härda ut i är det väl att hoppa i en vak och kravla upp. Enda kruxet är att jag aldrig vinterbadat eller simmat klädsim förut.
Den grupp vi följt mest under reportageserien är en robotpluton. Så vi tar rygg på dem även under isvaksbadet. Med stora ögon ser jag dem plurra i en efter en och ta sig upp. När alla är klara och fått på sig torra och varma kläder är det min tur. Jag har ingen aning om vad som väntar.
Minuten senare tar jag klivet ut i vaken och omsluts av vattnet. Tunnelseendet är totalt, men kapten Michael Causils lugna röst lyckas snacka upp även mig ur vaken.
När jag tittar på filmen i efterhand minns jag inte så mycket. Men jag är stolt över att jag inte tvekade innan jag tog steget ut i vattnet. Jag fick till och med gå in i en bastu en sväng för att värma upp mig och inte riskera köldskador. Ändå är jag helt ”konad” som de värnpliktiga säger efter övningen. Blicken är tom och energin låg.
Det tar någon timma att återhämta sig. Sedan kickar euforin in. Jag klarade det trots allt. Och även om jag inte planerar för en framtid i Försvarsmakten har jag på något sätt revanscherat att jag blev kuggad som ung.
När vi tar avsked av de värnpliktiga kan jag säga att jag nu faktiskt vet hur det känns i den där vaken. Veckan efter vinterveckan sms:ar jag med Judith Lundqvist, gruppbefäl i robotpluton. Jag behöver namn på några av de som hamnat på bild. Hon påpekar att det nästan är tuffare att göra isvaksbadet frivilligt än att tvingas som värnpliktig.
Jag förklarar att jag ska visa videomaterialet för kollegorna.
”Hoppas de blir råimponerade!”, svarar hon.
Det gör jag också.
LÄS MER:Äntligen muck för de värnpliktiga på Amf4 – men först en sista strid
LÄS MER:"Grunderna måste sitta – annars är du död”
LÄS MER:Tuffa fysiska krav för de värnpliktiga i lumpen
LÄS MER:De gör värnplikt – i en tid av krig och Nato-osäkerhet
