Jag började längs Odinsgatan mot Odinsplatsen. Det är en piece of cake att ta sig förbi den. Om man bara ska rakt fram, vill säga. Jag skulle i stället svänga till vänster och jag fick cykla på bilvägen. Det fanns streck mellan parkeringsyta och vägbana. Är det där jag ska cykla? Jag vet inte, men jag gjorde det. Det finns en asfalterad bana mellan vägarna, men jag tolkar det som att den är till för fotgängare, det finns inga linjer i gatan. Det som jag tror är cykelbanan blockeras snart av koner och vägarbete, jag får cykla med bilarna.
Skånegatans högra sida från Ullevi till Korsvägen är helt okej. Jag möter en omfattande byggarbetsplats, men det är tydligt utmärkt var jag ska cykla i stället. Vid Netto tar cykelvägen slut. Jag tror att den fortsätter på trottoaren, men det finns inte utmärkt. Jag bestämmer mig för att prova andra sidan av gatan. När jag cyklar ut i gatan är det grönt, kanske slår det om till rött, det finns inga lysen som visar det. Men jag håller på att köras på av en bil.
När jag cyklar förbi Scandinavium är cykelbanan så smal att det känns som en balansövning. Jag mäter den till tre fötter, och jag har skostorlek 36. Korsvägen sen - en fröjd. Jag cyklar åt alla möjliga håll utan problem.
Nu ska jag pröva lyckan över Heden, här har jag hört att det ska vara svårt. Det är det inte. Här får jag farttårar i ögonen. Jag fortsätter Södra vägen mot Trädgårdsföreningen. Sedan Parkgatan. Inget att anmärka på. Vid Ullevi svänger jag vänster. Efter övergångsstället ska fotgängare och cyklister i båda riktningarna samsas på en yta där vägarbete pågår. En flaskhals.
– Miss, you go too slow, hojtar en man bakom mig.
Efter en kort bit vänder jag och cyklar tillbaka över övergångsstället. Vi har hört att det aldrig är grönt ljus tillräckligt länge för att man ska hinna över båda övergångsställena. Precis när jag rullar ut i det andra blir det gult, och när jag är över har det hunnit bli rött.
