På någon vecka har Patrik Sjöberg blivit en annan i våra ögon. Han är lika lång som vanligt, har lika kaxig attityd, rör sig lika slängigt rockstjärneaktigt. Men han är stor på ett nytt sätt. För att bli världsmästare måste man ha en vilja utöver det vanliga, för att berätta för världen om övergrepp måste man ha ett mod som mäter mer än 2,42.
Trots att förlaget bråkade om tystnadsplikt och stora nyheter var det nog få som förväntade sig mer än ett kokainavslöjande från något VM. Inte jag i alla fall. Den svarta hemligheten låg plötsligt i allas våra knän, att hantera på ett eller annat sätt. Debatten har lett till att flera idrottare kommit ut som offer för den legendariske tränaren Viljo Nousiainens sjuka sexualitet, att idrottsvärlden lovat räfst och nya kontrollmetoder och att Viljo Nousiainens Gångväg, intill Öis friidrottsverksamhet, nog kommer att bli omdöpt. För Patrik Sjöberg innebär avslöjandet att en hemlighet han burit på i 35 år har kommit ut ur en låst garderob.
– Jag känner mig mindre onormal nu, jag har mindre skuldkänslor. Och när jag läser kommentarerna på min blogg ser jag att det finns folk som suttit på liknande historier i 50 år utan att berätta, men att det här har fått dem att vilja ta tag i saken. Då känner jag att jag har fyllt ett syfte, säger Patrik efter att de första dagarnas mediehysteri är över.
Stor respons
Han har haft 19000 besökare på sin blogg, sms:en har drösat in, mejlen kommit i klasar och telefonen har varit överhettad. Han känner en stor värme från allmänheten.
– Men boken handlar ju inte bara om Viljo, vi får väl se om jag får ha kvar den här hjälteglorian när folk hunnit läsa den på riktigt. Tanken var inte att alla skulle gilla mig, jag ville återberätta mitt liv som det har varit.
Patrik skrattar självironiskt. Humorn är det inget fel på.
Första gången vi pratar har innehållet i självbiografin ”Det du inte såg” ännu inte blivit offentligt och stämningen är spänd i Norstedts tornrum. Patrik är samlad men de långa benen får knappt plats under bordet och han drar håret bakom öronen ännu oftare än vanligt. Vi pratar förstås om allt det där som de flesta nog känner till vid det här laget. Historien om hur Nousiainen mätte kropp, undersökte sperma, drogade, fotade och rakade bort könshår på Patrik från det att han var 11 tills han fyllde 15 år. Hela tiden med ursäkten att det var vetenskapliga undersökningar för träningens bästa.
Torr humor
Men vi pratar också om annat. Patrik Sjöberg är bra på att berätta. Så fort vi lämnar de mörka delarna av uppväxten får han mig att skratta, den lite torra humorn finns ständigt där.
– Jag tycker att historierna är det viktigaste. Jag är nog sån som människa och när jag berättar kanske jag förstärker saker. Alltså – jag ljuger eller förvanskar inte, men jag hänger inte upp mig på om klockan var kvart över sju. Det tycker jag är totalt irrelevant, säger han.
Krönikör
Under EM 2006 hade Patrik en kort karriär som krönikör för GP, han gillade det och läsarna uppskattade det minst lika mycket. Men uppdraget avbröts abrupt när han tillsammans med ett gäng andra friidrottare åkte fast för kokain på krogen. Händelsen finns med i boken och Patrik konstaterar att han gjorde bort sig.
Intresset för litteratur uppstod tidigt, redan som sjuåring började Patrik och hans kompisar snatta. Det var framför allt Fem-böcker som var eftertraktat stöldgods. Rekordet var att få in åtta böcker under jackan. Hederliga pengar tjänade han genom att dela ut GP.
– Det har väl aldrig riktigt kommit fram, men jag läser väldigt mycket, säger han.
– Många är bra på att framhäva sina goda sidor, jag kanske har framhävt de mindre goda sidorna för att det har retat folk lite mer. Och för att det tillhör bilden av mig.
Klasskomplex
Något av det löjligaste Patrik vet är människor som försöker verka djupa och viktiga. Därför skulle han aldrig framhäva att han läser, jag får truga ut det. Man anar en nästan destruktiv stolthet. Eller möjligen är det ett klasskomplex. Han har stämplats som hopplös i skolan så länge han kan minnas, så varför skulle han bry sig om att visa något annat?
Patrik funkar så på fler sätt. Om någon sviker honom, så drar han. Han har inte varit mycket för att förlåta. Men det är också något som han kämpar för att förändra. Patrik Sjöberg tycker själv att han har varit för hård, han vill ge människor en andra chans och har blivit bättre på det med åren. I boken funderar han över om problemen med att lita på andra hänger ihop med sveket från pappan. För läsaren framstår sveket som ännu större. Det är hela vuxenvärlden som fegt tar ett steg tillbaka när den blonda, bråkiga pojken testar vad den går för.
Uppväxt i Frölunda
Historien om Patrik Sjöberg börjar i Frölunda, på Flöjtgatan. Han växte upp med sin bror Peter och sin mamma Birgitta, som jobbade dubbelt och trippelt för att få ihop hushållet. Patrik hade en nyckel runt halsen redan när han började skolan. Han höll för det mesta till ute med kompisarna, framför allt spelade de hockey på Torpadammen och Ruddalens isbana. Ibland åkte bröderna till sin pappa och hans nya fru där de var tvungna att duscha för att över huvud taget komma in i lägenheten. En gång, när Birgitta hamnade på sjukhus, placerades pojkarna på barnhem eftersom pappan inte ville ta hand om dem. I tonåren bröt Patrik helt med honom.
– Han är en icke-person för mig. Jag har ingen relation till honom och känner heller ingen sorg över det. Han finns inte för mig. Jag tror inte ens att jag skulle känna igen honom om jag mötte honom på stan.
Stökigt
Det blev tidigt problem i skolan. Patrik hängde på de möjligheter till bråk som fanns och hade ingen större respekt för tillsägelser. När han var tio år beordrade en av de frustrerade lärarna den axelryckande killen till friidrottsträning i Slottsskogsvallen för att engagera honom i något. Det var Viljo Nousiainen som tog emot honom. Där och då startade två av de händelsekedjor som kom att prägla Patrik Sjöbergs liv. Dels övergreppen och dels höjdhopparkarriären.
”Du har talang”, sa Viljo redan första träningen. För Patrik var det en uppenbarelse, att bli sedd och få uppmuntran av en vuxen. Sedan hände allt det som löpsedlarna braskat om. Viljo flyttade ihop med Patriks mamma och fick tillgång till Patrik. Patrik bestämde sig för att bli bäst på höjdhopp och blev beroende av Viljo, som han dessutom började kalla för ”farsan”. När mamma Birgitta och Viljo Nousiainen separerade bestämde sig Patrik, då 14 år, för att flytta med Viljo.
– Jag var helt inställd på att höjdhopp var mitt liv, och det skulle inte tas ifrån mig. Jag levde i tron att det enda sättet för mig att bli bäst i världen var att ha Viljo som tränare, varje minut med honom var livsviktig.
Träningen allt
Viljo Nousiainen brydde sig inte alls om skolan, och det gjorde inte Patrik heller. Det enda som fanns var träningen.
– Om mamma fått bestämma hade det varit mycket läxor och absolut inte en massa träningsläger. Hon hade aldrig accepterat det. Hon har fortfarande inte accepterat att höjdhopp är ett yrke.
Det finns en bok om Patrik Sjöberg från 1994 som heter ”Att leva på hoppet”. Den har hans mamma Birgitta Sjöberg skrivit och den ger en version av uppväxten som Patrik tycker är ganska innehållslös. Birgitta Sjöberg vill inte kommentera den nya boken och säger att hon inte känner till något av det som Patrik berättar om.
Reglerades
Efter att ett gäng killar, varav Patrik var en, vandaliserat uppehållsrummet i nian, relegerades han. Som en kompensation från klassföreståndaren höjdes betygen från streck till ettor, men i praktiken slutförde Patrik inte grundskolestudierna. Han berättade det inte för någon. Det fanns ingen vuxen kvar i Patrik Sjöbergs närhet som det kändes naturligt att berätta för. Så han fortsatte ta sina egna beslut.
Eftersom det gick allt bättre med höjdhoppet fanns det en naturlig väg att följa. Genom boken kliver läsaren rakt in i tyska elitläger, medaljer och förluster. Patrik Sjöberg gillar tyskarna som hade en mer avslappnad inställning till nöjesliv än hans svenska friidrottskollegor. De tog gärna en öl efter träningen. Ju mer pengar han tjänade, desto livligare blev kroglivet. Efter att i ett par hundra sidor hängt med på Patrik Sjöbergs fester före, efter och under tävlingar, undrar jag hur högt han hade hoppat om han inte hade krökat så förbaskat. Under samma period verkar han ha försörjt Göteborgs kommun med sina p-böter, eftersom han valde att parkera där det var bekvämast. Han hade så mycket svarta pengar från olika tävlingar liggande i garderober, i fickor och på glömda hyllor, så det spelade ingen roll.
Tatueringar
Det finns något planlöst över Patrik Sjöbergs livsstil. Festa hårt, ta hem brudar, sova länge.
– Jag gjorde min första tatuering på bakfyllan på Bali. Det var en panter som inte betyder ett skit för mig. Fast jag har hört att Fredrik Ljungberg har gjort två likadana, inspirerad av mig, säger han och skrattar för första gången högt.
Så länge tävlandet pågick fanns ändå en självklar riktning i livet som Patrik inte kompromissade med, men när karriären var över försvann kompassen.
– Jag fick sluta på ett sätt som jag inte ville, på grund av skador. Då var jag trött på hela skiten och ville bara bort från det där 2,42 som var jag. Så jag ägnade åratal åt att fly, säger han.
Brasilien
Han flyttade till Brasilien, var involverad i turismsatsningar och idrottsbyggen, läste in gymnasiet på komvux, pluggade kurser på universitet.
– Jag och mina kompisar fick alltid slängt i ansiktet i skolan att vi var socialfall och idioter. Det är fruktansvärt att vuxna sätter en sådan stämpel på barn redan på lågstadiet. Och när jag gick tillbaka till studierna insåg jag att det inte är så jävla svårt att plugga. Det är svårare att hoppa 2,42 i höjd.
Den insikten var en av pusselbitarna som föll på plats. En annan var SVT-programmet Mästarnas mästare. Patrik tränade upp ett skadat knä, han fick uppmärksamhet och erbjudanden om roliga uppdrag och han landade alltmer i att det där världsrekordet faktiskt var något att bära med sig, vara stolt över och göra till sin business. Det tog ungefär tio år att komma dit. Idag har 2,42 blivit företagsnamn och står på visitkortet. Patriks blogg frodades redan innan de senaste dagarnas rekordstatistik.
Vill hjälpa andra
Nu finns ett nytt mål att arbeta för. Patrik Sjöberg vill hjälpa andra utsatta barn och förebygga övergrepp. Exakt hur det ska gå till är ännu inte klart. Den gångna veckans händelser måste smältas i lugn och ro, han vill göra något som känns helt rätt den här gången.
Patrik Sjöberg har visat en ny sida för världen. Han har till och med erkänt att han läser en massa böcker.
– Jag har gjort alla dumma saker man kan göra, så nu har jag energi för det andra, säger han och ler nästan i mungipan.
1. ”Jag vill behandla folk som folk behandlar mig”.
2. ”Jag försöker att inte skiljas från någon som ovän. Det är tjötigt när folk dör och man inte har rett ut saker och ting.”
1. Kalle Sändare. ”Inspirationskälla. Vi höll på mycket med busringningar ett tag på mellanstadiet.”
2. Brian Connolly, sångare i hårdrocksbandet Sweet. ”Sa mitt namn och gav mig en autograf efter en spelning på Scandinavium när jag var 11. Det levde jag länge på.”
Stefan Holm, kollega och konkurrent:
– Vi hade ju varit mer eller mindre konstant osams i media i många år. Jag tyckte att han var ganska dryg och kaxig och dåligt påläst. Första gången vi satte oss ned och faktiskt pratade var i december 2008, över en lunch. Då handlade det om att eventuellt börja föreläsa ihop, vilket vi numera gör. Vi har ändå ett och annat gemensamt; vi har tävlat på samma nivå, vi har båda en stark drivkraft och vi har försakat mycket för att kunna satsa hundra. Det kräver en speciell typ av människa. Han har en mer laid back inställning till saker än jag har, och det kanske jag borde lära lite av. Men vi har väldigt olika syn på det mesta. Jag brukar säga: om två personer är överens är en överflödig. Det är nog därför vi fungerar ihop.
Patrik Herrström, kompis och trummis:
– Vi träffades för 15 år sedan i krogvärlden, fast nu har både han och jag slutat att gå på krogen. Vi käkar lunch en gång i veckan istället. Patrik är väldigt rak och ärlig. Han säger alltid vad han tycker och är inte långsint. Om någon kommer fram till honom och säger: ”Patrik Sjöberg, kan inte du hoppa åt helvete!” så låter han det bara rinna av. Haha, jag minns ett tillfälle när vi var ute och det kom fram en tjej med block och penna. Hon frågade efter en autograf och Patrik sa att han kunde skriva, men då visade det sig att det var min autograf hon ville ha och att hon trodde att jag var E-type. Det gillade Patrik. Jag hoppas att du skriver positivt om honom, för han är världens bästa.
När: En onsdagsmorgon innan världen fått veta vad Patrik Sjöbergs bok innehåller.
Var: I Norstedts lokaler på Riddarholmen.
Hur: Först spänt, sakligt, genomtänkt. Så alltmer avslappnat, med ett och annat garv.
Varför: Har just utkommit med självbiografin ”Det du inte såg”, skriven tillsammans med Markus Lutteman.
Namn: Jan Niklas Patrik Sjöberg.
Yrke: Fd höjdhoppare, numera föreläsare, nöjesprofil och författare.
Född: 5 januari 1965.
Familj: 10-åriga dottern Isabelle, frun Fernanda från Brasilien, brodern Peter och mamma Birgitta.
Bor: Göteborg.
Och... köpte som 20-åring sin första Porsche och körde gärna nattetid från Göteborg till Stockholm på tre timmar, för att gå på Café Opera.
