Dagtid hinner man knappt registrera att stengolvet i den gamla stationsbyggnaden pryds av en maffig kompassros. Nu, när nästan alla butiker är stängda och tågavgångarna är glesa träder den fram. Mitt i rosen står ordningsvakterna Dennis och Rolf. Dennis har korsat armarna över sin skyddsväst, medan Rolf, har stoppat händerna innanför sin. De har redan hunnit jobba fem timmar.
–Det har varit en del att göra. En flyktingfamilj som skulle till Vara och inte hittade rätt tåg. Sen var det en kille som hamnade i bråk med några EU-migranter, säger Rolf.
Han tittar ut över vänthallen där ett trettiotal personer befinner sig. Några sover. Utanför den stängda yoghurtbaren sitter ett äldre par med shoppingpåsar framför sig. Rolf pekar ut några stammisar – Pensionären, Kim och Värmlänningen.
–Jag har bara jobbat här några månader, men man blir liksom bekant med folk. En del kommer hit varje dag och bara hänger. Vi kanske har en 15-20 stammisar, säger han.
Det är andäktigt tyst i vänthallen, nästan som i en kyrka. Dennis rättar till mössan.
–Men nu är det rätt lugnt. Ska vi gå och snacka lite med Gunsan?
Gunsan står och moppar, är i färd med att stänga 7-eleven. Hon vill inte ha sitt fullständiga namn i tidningen.
–Nej, det vågar jag inte. Folk här har så vida problem. Jag har jobbat i företaget sedan 1982 och har aldrig sett så mycket påtända människor som här på Centralen som nu, säger hon och moppar vidare.
Ja, visst finns det knark på Centralen, det kan både Dennis och Rolf vittna om, till exempel i förvaringsboxarna där polisen gör räder ibland.
–Förra året hittade kollegorna i Nils Ericsonterminalen en man med hjärtstopp i trappan ner till garaget. Överdos, säger Dennis.
Läs mer: Tiggare får inte störa resenärer
Men ordningsvakternas uppdrag är inte att gå runt och kontrollera om folk knarkar.
– Vi ska medverka till att upprätthålla den allmänna ordningen. Vårt jobb handlar till 75 procent om service, att hjälpa folk genom att svara på frågor och hänvisa rätt. Om det händer något extraordinärt ringer vi polisen, säger Dennis.
Han och Rolf letar efter en ung kille som har hängt på Centralen hela eftermiddagen. De ser honom ute vid spåren och ropar till sig honom. Det visar sig att killen är 21 år och har avvikit från ett boende i Marks kommun. Dennis ringer socialjouren, som är beredd att ta emot honom.
00.10
Sex män sover i Kompasshallen. Fram tills i julas fanns bänkar även i Centralhuset, men de togs bort eftersom man ville göra den hallen luftigare och tystare. Det finns enligt förvaltaren Jernhusen ingen plan på att ta tillbaka bänkarna, utan man har satt ut fler på andra ställen i stationen.
Dennis går fram till en stenfull man som sitter och lutar framåt på bänken. Huvudet är nästan nere mellan knäna.
–Trillar han framåt kommer han att spräcka ögonbrynen, säger Dennis.
Han och Rolf har plockat upp människor ur högar av spyor och avföring, ringt ambulansen när folk fått hjärtinfarkt, hjälpt sjukvårdspersonal när personer dött ombord på tåg. Nyligen fick Dennis ta hand om en man som hade kissat ner sig utanför Forex.
–Men det var inte bara det. Han luktade lik och det läckte från hans skor. Jag bad honom ta av sig skorna och fötterna var ruttna. Alltså helt svampiga. Vi fick tillkalla ambulans. Det var något av det sjukaste jag sett.
00.40
Björn är 62 år och har två duvfjädrar instoppade i sin mössa.
–Jag samlar. När jag har tillräckligt många flyger jag härifrån, säger han och ler.
Flera tänder fattas i hans mun.
Björn har en sommarstuga i Haparanda där han kan bo om vädret tillåter. Det gör det inte nu. Han är hemlös i Göteborg, lever på sjukpension, 8 000 i månaden. Centralstationen är en av få platser där man kan vara inomhus på kvällen, berättar han. Men sova är det ingen idé att ens försöka.
–Nej, man blir ju väckt hela tiden. Om det är fint väder sover jag utomhus på dagen. På natten blir det korta stunder här och där. Jag är snurrig i huvudet hela tiden eftersom jag aldrig får sova ordentligt, säger han.
Varför går du inte till ett härbärge?
–Det är som ett fängelse. Man ska vara där halv tio, sova, sedan är det frukost halv åtta och hejdå. Jag tycker inte om det.
Björn tänker lämna landet.
–Spanien, tänker jag. Men egentligen vart som helst. Tiggarna har det bättre här än jag, som jobbat och betalat skatt hela mitt liv.
01.00
Centralen stänger. Dennis och Rolf slår av automatiken i dörrarna. Nu ska stationen vara stängd i tre timmar.
–Vi ska ladda telefoner, skriva rapporter, kanske fika lite med personalen på hotellet. Så ses vi vid fyra igen, säger Dennis.
02.00
Ett av få nattöppna ställen i stan när Nordstan och Centralen har stängt är McDonalds i Brunnsparken. Där hittar vi Björn och Värmlänningen bakom ett berg av hamburgerpapper.
–Vi träffade en jättesnäll tjej som bjöd oss på mat istället för att ta taxi hem, säger Björn.
En packad kille går runt och äter kvarglömda pommes från andra kunders brickor. Vid bordet bredvid Björn sitter en hemlös och berättar en lång historia på högljudd norska. Den lär vara rolig, för han skrattar högt.
–Förstod du något, frågar Björn mig.
Jag skakar på huvudet.
–Inte jag heller, men det var något om när han satt i fängelse. Han är lite jobbig, han ska alltid prata så himla mycket, säger Björn.
På vägen mellan Brunnsparken och Centralen får vi tre erbjudanden om svarttaxi.
03.30
På dagen är det många EU-migranter på Centralen. Tidigare bodde de under Götatunneln, men nu när de blivit bortkörda därifrån vet Rolf inte vart de tar vägen. När vi promenerar runt stationen upptäcker vi tolv parkerade bilar med utländska plåtar på en tom tyst gata. På bilarnas tak är plastpåsar med matvaror fastspända, under bilarna står skor. Imman på rutorna avslöjar att människor bor här.
03.50
Centralstationens neonblå skylt lyser i duggregnet. Rolf låser upp entrén mot Drottningtorget. Två 22-åringar släntrar in: Johan Ericsson och Timo Palosaavi som väntar på första tåget till Älvängen.
–Vi var på ett ställe i Vasastan och sen gick vi till Lounge. Nu är man rätt trött, säger Johan och slår sig ner på bänken där den berusade mannen nästan spräckte ögonbrynen ett par timmar tidigare.
Han vecklar upp en påse, tar upp en hamburgare och börjar äta.
–Hungrig är man också.
04.25
Centralstationen vaknar till liv igen. En man som heter Peter står i ett hörn och ser på när städaren börjar sopa golvet. Peter kommer hit varje vardagsmorgon vid tre och stannar till halv fem. Då åker han till Eketrägatan för att möta en arbetskamrat. Sedan börjar han jobba klockan sju.
–Jag är väldigt morgonpigg, förklarar han.
Först brukar han kolla om det händer något utanför stationen. Klockan fyra går han in, rapporterar kanske någon händelse till vakterna, står och hänger, kollar om de har gjort om något.
Händer det ofta?
–Nej, nästan aldrig.
Hur skulle du beskriva Centralen?
–Det är mycket skit här. Stölder och sånt. Hemlösa och påverkade människor.
Är du aldrig rädd när du är här så tidigt?
–Nej. Jag skulle egentligen ha varit död, jag lever på lånad tid. Jag blev misshandlad 2001 och låg i koma i en månad. Så jag är aldrig rädd.
04.40
Utanför blomsteraffären i Kompasshallen ligger en norrman och sover. Dennis och Rolf klappar honom försiktigt på axeln. Mannen reser sig upp, ser ut som ett vrak. Han sätter sig på en bänk men börjar strax vandra omkring nervöst.
–Abstinens. Han skakade som fan, säger Dennis.
På andra sidan hallen sitter Värmlänningen, Björn och pommes frites-killen från McDonalds. Han sover med en vinflaska i handen. Rolf väcker honom, frågar försiktigt om han får slänga flaskan. Mannen nickar och sitter sedan bara och stirrar tomt framför sig.
04.50
Från Espresso House i Centralhuset strömmar en smäktande kärleksballad.
–Det är roligt att titta på folk såhär på morgonen. Många har bestämda platser som de står på varje morgon när de väntar på tåget, säger Rolf och betraktar den plötsliga tillströmningen av människor.
Först av alla butiker öppnar Pressbyrån. Butiksbiträdet Felicia Hansson packar fram bullar och bröd, verkar inte alls särskilt trött.
–Jag är van. Jag jobbar 5.00-13.30 två dagar i veckan. Det som är jobbigt med att börja tidigt är att det är en hel del knepiga människor här på morgnarna, säger hon.
Vad menar du då?
– Hemlösa, tiggare … Det kan kännas osäkert ibland.
05.15
Dennis har varit ordningsvakt sedan 1989. Han har svårt att släppa jobbet när han är ledig, och har till exempel upptäckt snattare och satt dit blottare på fritiden
–Men mest av allt får man mycket personkännedom i det här jobbet. Fast det hade jag nog innan också. Min pappa var alkoholist, jag själv hamnade i dåligt sällskap och började sniffa när jag var väldigt ung, säger Dennis.
Själv ordnade han upp livet. Men han ser tydligt vad som förenar de som har hamnat här på Centralen.
–De kommer från trasiga bakgrunder. Alla som kommer hit på nätterna är förstås inte missbrukare, men de finns. Sedan finns det de som bara hamnar här för att något gick lite fel. Det skulle kunna vara vem som helst.
