Statsminister Magdalena Andersson slits mellan principer och kompromisser för att lotsa Sverige in i Nato under pågående krig i Ukraina. Det är en mardröm. Den europeiska säkerhetsordningen är sönderslagen av Rysslands president Vladimir Putin och svenskarna befinner sig i en gråzon mellan alliansfrihet och försvarsalliansens kollektiva säkerhetsgarantier.
Den politiska vilden Amineh Kakabaveh räddade på tisdagen justitie- och inrikesminister Morgan Johansson i riksdagens förtroendeomröstning. En akut regeringskris kunde avvärjas bara tre månader före det svenska riksdagsvalet och mitt i de känsliga samtalen med Turkiet om ett svenskt medlemskap i Nato.
Den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan är försvarsalliansens mest omstridde och minst förutsägbare ledare. Han har till skillnad från andra medlemsländer avvisat Sveriges och Finlands ansökningar och anklagar staterna för att stödja kurdiska terrorister och motståndare till hans regim. Han kräver bland annat att Sverige häver ett förbud mot vapenexport och att personer utlämnas till Turkiet.
För en S-regering är det moraliskt och politiskt omöjligt att tillmötesgå kraven. Det skulle äventyra Sveriges anseende och trovärdighet som en rättsstat och internationell aktör för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.
Avtalet står fast
Men avtalet med Kakabaveh utmanar Erdogan. Det kom till i november förra året och står fast, enligt socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin. Därmed ska samarbetet fördjupas med det största politiska partiet bland syriska kurder, det demokratiska unionspartiet PYD, och fortsatt stöd ges till kvinnor, kurdiska minoriteter och andra organisationer i Syrien. Sverige ska också aktivt verka för att den turkisk-kurdiska politikern Selahattin Demirtas friges.
Det kommer definitivt inte att underlätta för Magdalena Andersson att hitta en acceptabel lösning i förhandlingarna med Ankara. Men det är viktigt att komma ihåg att Sverige, liksom övriga EU och USA, terrorstämplar den kurdiska väpnade gerillaorganisationen PKK och har nära kontakter med andra kurdiska grupper som Turkiet ensidigt betraktar som terrorister. Det gäller även konstellationer som deltog på ett avgörande sätt i kampen mot IS på den USA-ledda alliansens sida.
President Erdogan säger att han överväger ett nytt angrepp mot kurdiska väpnade grupper i norra Syrien för att skapa en tre mil djup ”säkerhetszon” utmed gränsen. Det första anfallet kom med dåvarande amerikanske presidenten Donald Trumps goda minne och betraktades av kurder som ett svek. USA varnar nu för att en offensiv kan undergräva stabiliteten i regionen.
Även Ryssland avråder Turkiet från att inleda en ny militär aktion i norra Syrien för att inte försämra en redan svår situation, enligt Maria Zakharova, talesperson för det ryska utrikesdepartementet.
Erdogan balanserar på slak lina
Ryssland för krig i Ukraina och i Syrien på regimens sida. Det gör inte Turkiet, men samarbetar militärt med ryssarna i Syrien. I Ukraina används turkiska attackdrönare mot ryska soldater, medan Erdogan erbjuder sig i samtal med Putin att medla. Med grannlandet Grekland, också medlem av Nato, är han i bråk om Cypern, gränsdragningar, gasfyndigheter och flyktingar. Kränkningar sker. Med USA strider han om försäljning av stridsflygplan; avancerade F-35 fick han inte köpa efter att ha trotsat USA och importerat ett ryskt luftvärnssystem.
Nu har Erdogan utsett Sverige och Finland till syndabockar. Hans skoningslösa kritik är i själva verket riktad också mot tunga västallierade som är emot hans agerande i regionen och mot oppositionella. Samtidigt är han i ett pressat läge med krig, konflikter, ekonomisk kris, fyra miljoner syriska flyktingar och val nästa år. Erdogan kan dra ut på ansökningsprocessen och lägga in sitt veto mot ett svenskt medlemskap, men han är beroende av västländerna, inte minst USA och Tyskland. Det kan slutligen fälla avgörandet i Erdogans eget världarnas krig.
LÄS MER:Nytt besked: Kakabaveh lägger ned sin röst
