Välkommen på en promenad utmed Memory Lane och genom händelser som format ett halvt yrkesliv.
Det är alls inte uteslutande dåliga minnen men samtidigt en karriär som inneburit skyddade personuppgifter, larm i hela huset, en ibland ganska bekymrad familj och väldigt trasslig postgång.
Dock även massor av spänning. Verkligheten slår alltid ut kopiorna, tv-serierna.
Det började år 2000 med åtalet efter diskoteksbranden på Backaplan.
Från tiden som sportjournalist innehöll meritlistan två sommar-OS och lika många vinter-OS, cirka tio ishockey-VM och ett fotbolls-VM.
Vann i slumpgeneratorn
På plussidan fanns en släkting inom rättsväsendet och en barndomsvän inom Åklagarmyndigheten. Fast mest av allt var det tur i slumpgeneratorn som öppnade dörren till en tjänst som kriminalreporter.
Två rutinerade kommissarier bjöd på en mindre uppmuntrande start i form av några dystopiska visdomsord.
• Den ene hävdade att "mänskligheten består av två kategorier, häktade eller ännu icke häktade".
• De andre tipsade om att "det är inte den du tror som klipper dig i slutänden". Han tillade för övrigt att man bör undvika garage efter sena arbetspass.
Vi är beredda på tio fall
Tiden har lärt oss i krimgruppen en sak – vi vet att det kommer inträffa cirka tio mord om året i Storgöteborg.
Frågan är när, var, hur, mot vem, av vem och i vilka kretsar?
Vi lägger vårt pussel, ibland i samma hastighet som polisen och ibland med bitar som till och med utredarna saknar.
Generellt sett finns fyra kategorier att handskas med, inom vilka de flesta dåden ryms:
Gängmorden, relationsmorden, missbruksmorden och de till synes obegripliga morden – mysterierna. Vid vissa tillfällen står vi inför en blandprodukt, en dödlig kombo som inte går att placera i något fack.
Ett sorgligt och alltjämt ofattbart faktum finns dock:
Siffran över antalet kvinnor som varje år mördas av sin make, sambo, sitt ex eller sina barns far är tragiskt nog stabil över tid. Oavsett politiska och polisiära löften.
Det smärtar och är ett av landet Sveriges största nederlag.
Alla resultatlösa projekt
Det svåraste med jobbet som bevakare av våra allra tyngsta våldsbrott?
• Kontakterna med de som lämnats kvar, offrens anhöriga. Tankarna på mammorna till Alexander, Elie och Andreas eller på Alex Kaplans fru. Hur har dom det nu för tiden? Är deras tillvaro något sånär uthärdlig?
• Att försöka hitta svaret på frågan, varför slog blixten ner precis där, varför drabbade detta just honom eller henne? Emellanåt finns en logisk förklaring, i värsta fall bara "fel plats vid fel tillfälle".
Som förälder har man själv legat vaken på nätterna, lyssnat på sina egna obesvarade mobilsignaler, och oroligt undrat:
Är det exakt nu som det fruktansvärda händer nån av mina söner?
• Besvikelsen över att våra beslutsfattare inte agerat inför den ofrånkomliga utveckling som skapat gängproblematiken.
Den som den gamle kvarterspolisen i Bergsjön, Eddy Christensson, varnade för under ett samtal hösten 1998. Det är alltså drygt 25 år sedan nu.
Han hade sett Denho Acar växa upp och Original Gangsters bildas. Det gav honom dåliga vibrationer och det byggde grunden för de efterföljande territoriella nätverken i förorterna.
Varför har det inte på allvar investerats i förskolor, skolor, bostäder, socialtjänst, föräldrautbildning, jobb, fritidsverksamhet och idrottsrörelsen i de utsatta områdena?
Istället har det konstruerats allahanda mer eller mindre välmenande projekt, som avvecklats efter att lönerna betalats ut till de kortsiktigt anställda och pengarna tagit slut.
Hur många sådana "satsningar" har vi inte upplevt på vägen dit vi nu befinner oss.
En kopp chokladmjölk
De senaste tio årens gängmord har i numerär förvisso inte hunnit ikapp relationsmorden i Storgöteborg under 2000-talet – ännu. Men det dröjer inte länge förrän det sker.
I samband med en rättegång i tingsrätten var en av de ledande nätverkskriminella männen från Biskopsgården kallad som vittne. Han satt i väntrummet utanför salen.
En underhuggare, som mest liknande en livvakt, skulle gå och köpa kaffe och undrade om bossen också ville ha:
– Nej tack, men gärna en kopp chokladmjölk, svarade mannen.
Det väckte funderingen, hur tuffa är dessa gangsters när vi skrapar på ytan?
Innerst inne är väl alla chokladmjölksälskande barn från början – även de gängkriminella? Och om just den här grabben erbjudits de rätta förutsättningarna, så hade det sannolikt slutat annorlunda.
Under tiden äter sig välsmorda kriminella konstellationer allt djupare in samhällskroppen, i välfärdssystemen, inom kommuner och förvaltningar och i politiska församlingar.
Han kom aldrig hem igen
En annan typ av tillbakablick:
Det vore en lögn att inte erkänna att vissa öden engagerar mer än andra. Det är mänskligt och betyder inte att andra mordoffer är mindre värda.
Ett oerhört plågsamt fall som ligger förhållandevis nära i tiden:
Den 6 oktober 2020 gick Ognjen Kostadinovic ut ur sin lägenhet på Friedländers gata i Hisings Backa för att överlämna en mobilladdare till sin svärfar – och återvände aldrig hem.
Ognjen blev attackerad och ihjälhuggen av en ung, knivbeväpnad kille som var ute efter några hundralappar för att kunna köpa droger.
Under en vanlig tisdagskväll förstördes tillvaron för oändligt många människor. I första hand för frun, den lilla dottern, föräldrarna, vänner, släktingar och arbetskamrater.
För den då 22-årige Vincent Hellner innebar överfallet livstids fängelse. Ett riktigt dåligt beslut, inom loppet av ett par sekunder, ödelade även hans liv.
"I det här ärendet finns det bara förlorare", brukar polis och åklagare betona. Egentligen borde det kanske heta att "ett mordfall (vilket som) innehåller aldrig några vinnare"?
"Det är djävligt illa”
Slutligen, ett minne från en natt som också vände upp och ner på förhoppningarna om en mindre våldsam framtid.
I den sena sommarkvällen kom samtalet från jourhavande redaktör, som hade uppgifter om att en polisman i tjänst blivit beskjuten på Höstvädersgatan.
– Kan du få det bekräftat, undrade han.
Jag ringde runt som en galning och efter en halvtimme svarade en av polischeferna i sin mobil.
– Jag sitter i bilen på väg till Skånegatan, sa han.
– Är det illa? frågade jag.
– Linné, det här är djävligt illa.
Mer behövde inte sägas, för då visste vi.
