Det är presidenten som lägger förslag och kongressens båda hus som godkänner eller avslår. När Donald Trump hävdade att USA var berett att lämna Nato var det ett tomt hot. Det fanns inte – och finns fortfarande inte – en majoritet för ett sådant steg. Att lämna genom ett presidentdekret går inte heller. Däremot kan militärutgifterna bantas efter ett presidentbeslut som godkänns av kongressen. Men ingenting tyder på att USA under lång tid framöver skulle vara berett att avstå från sin dominerande position, oavsett vem som vinner nästa presidentval. Upprustningen har dessutom ökat under Ukrainakriget.
Med en militärbudget som överstiger alla andras håller USA i taktpinnen i Nato. Det är inte av oegennyttiga skäl som amerikanerna intagit den rollen. I bästa fall handlar USA:s militära insatser om ett upplyst egenintresse, som när USA kom Europa till hjälp både under första och andra världskrigen, då Nato inte existerade men då den amerikanska offensiven var avgörande. I sämsta fall styrs USA av bristfälliga militära skrivbordsanalyser – som Dominoteorin – som förde in USA i det katastrofala Vietnamkriget.
Hålla nere Tyskland och Sovjet
USA tog initiativet till Nato efter andra världskriget. Efter två förödande krig under 1900-talets första hälft och Hitlers utrotning av judar var en västlig försvarsallians ett sätt att både säkra att Tyskland inte kunde byggas upp militärt igen, som efter första världskriget, och att hålla Sovjet på plats. Den amerikanske generalen John Pershing klagade vid det första världskrigets slut på att han inte fått fullfölja planen att krossa Tyskland ordentligt. Det skedde i stället vid det andra världskriget när det tyska territoriet i praktiken indelades i segrarmakternas intressezoner med över 300 000 amerikanska militärer stationerade i Västtyskland och med den dominerande flygbasen Ramstein som en helamerikansk stad.
Att rocklegenden Elvis Presley 1958 blev inkallad i det militära var inte bara ett sätt att visa att alla unga amerikaner måste tjäna sitt land. Hans stationering under två år i Tyskland markerade även var USA satte sin yttersta gräns mot Östeuropa och Sovjetunionen.
En strategiskt viktig kontinent
Det var först efter murens fall och vid inledningen av Kuwaitkriget 1991 som den amerikanska närvaron började tunnas ut. Men i Medelhavet – med den största hemmabasen i italienska Neapel – förstärktes samtidigt flottan med väl utrustade hangarfartyg. Ofta transfereras fortfarande amerikansk militär personal från olika uppdrag just till baser i Europa.
Europa är, även efter Sovjetunionens kollaps, en viktig strategisk kontinent för USA. Det visar inte minst kriget i Ukraina. Det handlar inte bara om att erbjuda en oegennyttig hjälpande hand och ett skyddande militärparaply om någon europeisk Nato-nation skulle bli anfallen. Det handlar i ännu högre grad om att etablera en omfattande amerikansk militär närvaro som skulle vara omöjlig utan det dominerande Nato-medlemskapet.
Men USA ser om sitt säkerhetspolitiska hus också i andra delar av världen. Joe Biden slöt nyligen en allians med Storbritannien och Australien, Aukus, med avsikten att skapa ett militärt maktblock i Stilla havsregionen som en markering mot Kina. Frankrike – som hade ett olyckligt förhållande inom Nato under de Gaulle tiden redan på 1950-och 1960-talen just på grund av USA:s dominans – fick med Bidens nya styrkedemonstration finna sig i att Australien frångick avtalet att köpa franska atomubåtar och i stället beställde amerikanska som en del i det nya samarbetet.
"Amerika först" har alltid varit USA:s viktigaste paroll. Isolationism saknar oftast innebörd och särskilt när amerikanska intressen hotas eller skall flyttas fram. Ju längre bort säkerhetszonerna ligger från amerikanskt territorium desto bättre. När det upplysta egenintresset dominerar politiken finns också de Nato-allierade med på vagnen.
LÄS MER:Säpo varnar för rysk påverkan om Nato
LÄS MER:Shekarabi: Lutar åt ja till Nato
