Här uppenbaras hur starka filterbubblor vi lever i och hur lite det beror på internet. För vi älskar att umgås och bo med andra som tycker, känner och tänker som vi. Insikten att andra tycker annorlunda kan därför nästan bli chockartad när vi hamnar i nya sociala sammanhang.
Hursomhelst. Årligen listar Medieakademin (en ideell förening där jag för transparensens skull ska säga att jag är ordförande) ämnena med starkast polarisering. Det är alltså en sammanställning över vilka ämnen där skillnader i förtroende är störst – beroende på partisympatier. Regeringen, till exempel, är ett ämne att akta sig för under julmiddagar, eftersom de som röstar höger har starka antipatier för denna, medan motsatsen gäller för vänsterröstande. Däremot kan alla prata om Postnord, vilket är ett av ämnena som har minst motsättningar. Vilket kan tyckas konstigt eftersom Postnord konstant tycks utskälld av svenska folket. Men därför är det helt riskfritt att ta upp det vid julbordet: Berätta att Postnord slarvat bort ytterligare en julklapp och hela släkten kan stämma in i klagande kör. Vi förenas alltså i hatet, vilket väl inte är så juligt, men bättre än konflikter om regering eller Sverigedemokrater (vilket för övrigt toppar listan över det mest polariserande).
”Hur korkad får man vara?”
Konflikter är kanske vad vi vill undvika allra helst i jul, men till vilken gräns?
För några år sedan förklarade numera avlidna etikettexperten Magdalena Ribbing hur vi skulle hantera jul-konflikter när det handlar om något rasistiskt eller odemokratiskt. Man skulle hövligt förklara “det där är inte okej för min del, du har fel” och om inget annat hjälper tillägga: “Det är obegripligt att en tänkande människa kan inbilla sig att andra är sämre varelser bara för att de har en annan religion/kultur eller ett annat kön; hur korkad får man vara för att tro något sådant?”.
Jag tänker på det där rådet då och då och känner ömsom att det var fint att även en etikettexpert hade gränser, men ömsom tveksamhet. Årets mest polariserade julmiddags-ämne var antagligen vaccin. Ungefär en miljon vuxna svenskar vägrar fortfarande vaccinet, vilket innebär att vi rent statistiskt kommer att stöta på någon under julhelgerna. I takt med ökade restriktioner har konflikten skruvats upp: Vaccinerade är skyddade från svår sjukdom, men begränsas ändå av att ovaccinerade inte har samma skydd. Den vaccinerade tvingas till solidaritet eftersom alternativet blir överfulla sjukhus. Vaccinvägraren kan därför tyckas vara förtjänt av Ribbingsk ilska, men en månad med vaccinpass har lärt oss att varken skampåle, ilska eller tvång hjälper.
Mitt förslag är vapenvila
Vi har inte sett någon rusning till vaccinmottagningar bland de som förväntades piskas dit av vaccinpass, istället har de googlat. Förberett sig för julmiddagar som dessa. Rustat vaccinrädslan med argument som säkert kommer överraska den vaccinerade.
Mitt förslag? Vapenvila. Låt släktmiddagar bli neutral mark utan motargument och fakta som vapen. Lyssna istället. Det leder kanske inte till direkt förändring, men det är kanske det enda medmänskliga vi kan göra nu. Säga att det är ok att känna oro och lyssna istället för att stöta bort.
Inte för att vi ska tolerera vad som helst, utan för att det sista vi behöver nu är mer polarisering. Vem vet, kanske innebär ditt lyssnande att någon sedan bättre lyssnar på dig.
