Jag har sagt att jag saknar deras skratt. Att zoommöten inte kan ersätta känslan av samhörighet. Samtidigt kan vi inte beklaga oss. Vi har jobb. Våra familjer mår bra. Föräldrar och svärföräldrar börjar snart att packa ihop sina pinaler och återvända till lägenheterna i stan.
Nu minskar möjligheterna att träffas utomhus, vi ska inte åka kollektivtrafik, i stället cykla, helst stanna hemma.
Vi som hade hoppats på mirakel ser att hösten inte kommer med några.
Tänker på en närstående 80-plussare som trotsar restriktionerna och handlar mat själv. Avgörandet kom när han fick tre kilo bladpersilja och en apelsin när beställningen på nätet var menad tvärtom.
Trots att han vet att felet var hans, skrev han arga brev till affären. Jag förebrår honom inte. Det gjorde dom. Men ilskan och frustrationen över livet som stannade upp - när man inte har så mycket kvar - den måste ju ut någonstans.
Ofrivillig ensamhet är en hälsofara. Vi överlevde på savannen för att vi är flockdjur och det hänger i. I Sverige är vi inte världens ensammaste folk, det är en myt, men ensamhushållen är fler jämfört med andra länder.
Kanske är den ofrivilliga ensamhetens skam mindre nu när den är ett kvitto på att vi är dugliga och ansvarsfulla samhällsmedborgare.
”Vi behöver vår flock”
Men icke desto mindre är den skadlig. Den kan sätta vårt biologiska system i ett lågintensivt stresspåslag. Det ökar risken för bland annat hjärt- och kärlsjukdomar, depression och kan ge sömnsvårigheter.
Vi behöver vår flock. Dessutom mår vi bra av att ha flera.
Att vara mer hemma innebär inte per automatik att familjelivets relationer blommar ut. Snarare tvärtom. Hemma är också en plats för våld, framför allt mot kvinnor.
Kärleksfulla relationer behöver också distans. Nu lever många i ensamhet, på olika vis. De äldre som ska skyddas och isoleras, de får inte sjunga i kör, träffa barn och krama sin flock. Vi som ska fortsätta att jobba hemma, som kanske gläds åt att tonåringen åtminstone kan gå i gymnasiet men som är så less på att lunchtjafsa med sin partner i köket så att hen grips av en förtvivlad längtan efter gnällspiken på jobbet.
”Vi tvättar händerna!
Inga digitala lösningar i världen kan ersätta ett mänskligt möte.
Det börjar knäppa i knäna. Vi ska nöta på.
Vi tvättar händerna och fortsätter att längta efter att hålla någon in handen. Och de ofrivilligt ensamma, de redan innan restriktionerna endast kunde höra sina egna hjärtslag i tystnaden.
Vad händer med dem i höst?
