Nu är hyresvärden rädd för att Maria ska föra över viruset till den lilla flickan.
”Jag möter ju människor hela dagarna när jag står och säljer”.
Maria lever utanför allt vad sociala skyddsnät heter och hennes enda inkomst är den hon får från att sälja Faktum.
”Men jag är för gammal för att sova på gatan. Jag orkar inte. Vad ska jag göra?”.
Jag har inget svar.
Vi trånar efter svar
Vi är alla del av en global kris. Vi vet inte när den tar slut. Och vi trånar efter svar.
Vi längtar så mycket efter de tröstande ord som säger att allt ska bli bra, samtidigt som vi växlar mellan att hålla händerna för öronen och hetsäta nyheter. Vi ältar, analyserar och förtränger. Försöker fånga och fylla den där flyktiga tiden som förr var en bristvara men som nu förvandlats till ett tomrum.
Hur vill vi då leva våra liv?
Vi picknickar och häls-nickar.
På radion säger ärkebiskopen att det är nu som de existentiella frågorna kommer till oss.
Under dessa dagar finns utrymme att prata med varandra på riktigt, inte bara i hallen eller i de andra mellanrummen där vi tidigare var på väg in eller ut ur vårt gemensamma liv.
Frågan är om det blir bäbisar eller skilsmässor när vi släpps ut på andra sidan.
Och när isolering och faran är över – hur vill vi då leva våra liv? Vi har visat att vi snabbt kan ställa om och anpassa oss. Vi är lydiga och har stor tilltro till myndigheternas råd.
Det kommer att finnas ett före och ett efter coronaviruset. Innan var på den tiden då vi planerade jorden-runt-resor, efter är den tiden då vi upptäcker akvedukten i Håverud.
Tiden innan var då vi hade klimatångest, tiden efter upptäcker vi att det går att ställa om samhället kvickt.
Om vi vill.
Jag föreställer mig att Faktumförsäljaren Maria, som står utanför mataffären med sina köpta tidningar som hon måste sälja vidare, har andra existentiella frågor än ärkebiskopen.
Marias existens går ut på att överleva.
Hon lever under hotet att bli bostadslös.
Hennes liv är att ständigt vara i en ekonomisk kris. Hon tillhör en grupp i samhället som redan innan viruset var en riskgrupp.
De på marginalen, de som inte nitiskt oroar sig om börsens upp- och nedgång, de vilkas oro handlar om mat för dagen, tak över huvudet.
När världen blir normal igen kommer de att vara många fler.
Vi som klarat oss har kanske fått nya värderingar. Blivit snällare. Insett att vi är beroende av varandra, förstått att vi människor behöver mötas. Och att en liten gest kan påverka en annans liv stort.
Sarah Britz är chefredaktör för Faktum.
