Den ödesmättade rubriken för morgondagens bibeltexter är ”Döden och livet”. Orden rör sig i mötet mellan detta livet, den oundvikliga döden, och livet i evigheten. De tre storheterna ger perspektiv på varandra. Livet här och nu säger något om livets styrka och trots-allt-egenskaper och därmed kanske något om evigheten. Döden säger något om hur viktigt livet just nu är, evighetsperspektivet säger något om att döden inte har sista ordet.
Dödens närhet påminns vi om, ibland personligen, och just nu i synnerhet av nyhetssiffror om drunknade i Medelhavet. Och också av de siffror som skrivs på flytvästar, telefonnummer till den man önskar att någon ringer, om det värsta händer.
Inför döden är vi kanske alla lika. I alla fall såtillvida att vi en gång ska dö. Men inför livet och livets omständigheter är vi allt annat än lika. I livet är våra villkor mycket olika. Några står inför livsavgörande val, bestämmer sig för att agera, resa, fly. Med stora risker för sig själva och dem som är med, med ovisshet om denna väg leder till livet och vad det i så fall blir för liv.
Ett foto på en död liten pojke i vattenbrynet utlöser en lavin av engagemang, kraft och trots. Livet måste segra. Vi måste göra det vi kan för att det ska bli så! Och vi gör det. Vi ser bäddade sängar i ett församlingshem i Mölndal, som nu i dagarna tar emot nyanlända, ensamkommande flyktingbarn. Jag ser vänner som är i Grekland, möter båtar och delar ut det nödvändigaste. Andra ordnar konserter och insamlingar. Folk driver opinion och politik. Och det är precis som det ska vara. Detta är livet.
Men vi ser också dödens spår. Taggtrådsstaket vid gränser. Utbombade städer som man flyr ifrån. Europas politiker som ännu inte lyckats enas om hur man ska använda projektet Europa för att hjälpa människor som kommer hit i längtan efter fred och trygghet. Europa som fredsprojekt måste nu bli verklighet!
Precis som livet måste vi finna uthållighet. Hur kan vi orka hjälpa och påverka också nästa vecka, och de kommande veckorna och månaderna?
På radion hörde jag bakgrundsberättelsen till hitlåten från 70-talet, He ain´t heavy, he´s my brother. En liten flicka bär på ett barn, någon frågar henne om det inte är tungt, och hon svarar ”Nej, han är inte tung, han är min bror.”
Tänk om vi bär tillsammans! I sångtexten återfinns följande ord: ”So on we go/ His welfare is of my concern/ No burden is he to bear/ We´ll get there.”
Och om vi kan finna stöd och inspiration i vår tro eller livsåskådning, kan vi då se vad som behöver göras och orka lite till? För den kristne finns många bibelord att suga på. Som en söt karamell som ger förnyad energi. Eller som jästen som genomsyrar degen. I Galaterbrevet uppmanas vi: ”Bär varandras bördor”.
Vi behöver upptäcka att det inte är gränser som skiljer oss åt utan vår mänsklighet som förenar oss. Och att när vi ser varandra som syskon, spelar bördans tyngd mindre roll. He ain´t heavy, he´s my brother. Det är livets melodi.
