Trots att fotpatrullering enligt alla mätningar är den mest brottsförebyggande aktiviteten så tillbringar svenska ordningspoliser drygt två tredjedelar av sin tid på polisstationen eller i en polisbil.
Det här går stick i stäv med den synlighet och närvaro som politiker och allmänhet har efterlyst ända sedan 1970-talet, enligt rapportförfattarna Stefan Holgersson, som är både polis och forskare, och professor Johannes Knutsson.
Holgersson och fyra andra poliser har följt sina kollegor och noterat vad de gjort, var och hur länge. Rapporten består av en huvudstudie från olika delar av landet, och fyra delstudier: en från storstad, en från mellanstor stad och två från glesbygd.
"Mått av bekvämlighet"
–Det finns många skäl till att det är så här. Kopplingen mellan forskning och utbildning är svag. Därför frodas fortfarande en föreställning om att bilpatrullering är bra. Men forskning visar att övervakning från bil varken förebygger brott eller gör att allmänheten känner sig tryggare. Det finns säkert också ett mått av bekvämlighet i att man hellre kör bil än fotpatrullerar.
Botemedlet, tror Holgersson, är en förändrad polisutbildning där man varvar teori och praktik, som i läkarutbildningen, samt en mer lokalt förankrad polis.
Dåliga datasystem
Inne på polisstationen ägnar poliserna hälften av sin tid åt att registrera information, alltså att administrera.
–Mycket av det skulle kunna skötas av civilanställda så att poliserna fick ägna sig åt polisarbete. Det är många datasystem som används och en del av dem är dåliga, vilket leder till onödigt dubbelarbete.
Ordningspolisernas tid domineras av aktiviteter som inte har med brottslighet att göra, till exempel att transportera psyksjuka mellan två sjukhus. Bara två procent av tiden ägnas åt strikt brottsförebyggande aktiviteter. Tio procent används till att upptäcka brott och 14 procent till att lagföra upptäckta eller redan anmälda brott.
"Kling och Klang"
Ett av målen med rapporten är att avliva den populärkulturella bilden av uniformerat polisarbete.
–Ordningspoliser framställs som lite korkade, "Kling och Klang", och som att deras jobb är lätt till skillnad från kriminalarnas. Men det stämmer inte – de har en komplex och krävande uppgift, säger Holgersson.
Ordningspoliser kastas mellan väldigt enkla och väldigt svåra uppgifter där de ska fatta snabba beslut på bristfällig information.
–Föreställ dig att du blir utlarmad på en liggande man. Det kan vara en fylla, en diabetiker i koma eller ett mord. Du ska snabbt göra rätt bedömning och vidta rätt åtgärder.
Rapporten visar att ordningspoliser ägnar mer än en tredjedel av sin tid på polisstationen och lika lång tid i polisbilen. Det mesta av tiden på stationen går åt till administrativa uppgifter. Bara en procent av arbetstiden ägnas åt fotpatrullering.
Metoden att mäta hur polisen använder sin tid kallas systematisk social observation. Den går ut på att poliser i tjänst följer och antecknar exakt vad andra poliser gör och hur lång tid det tar. Rapporten bygger på sammanlagt 2000 timmars observationer.
I den rikstäckande delen av rapporten har en av författarna, Stefan Holgersson, varit observatör på 40 orter i 19 av landets län.
Fyra andra poliser har gjort tidsstudier på sina egna orter, varav en i en storstads citykärna. De tre övriga har gjort delstudier i en mellanstor stad och på två olika småorter.
Källa: Vad gör egentligen polisen? av Stefan Holgersson, Linköpings universitet och Johannes Knutsson, Polishögskolan i Oslo
