Micael Bindefeld är professionell pelargontjuv och har en kompromisslös excelhjärna när det kommer till affärer. Men när han talar om sina vattenmeloner blir han mjuk i rösten och han har donerat sin förmögenhet för att sprida minnet av Förintelsen.
Boken om Micael Bindefelds kärlek till sin trädgård har synts överallt. Den oskarpa blomsterprakten, den solbruna nacken och det gudomliga växthuset. När vi kör mot Värmdö för att bli insläppta i eventmakarens allra heligaste, ser jag för mig hur han ska stå uppställd på verandan i mjukt sidoljus med matchade servetter och hemkokt pelargonmarmelad. Kanske kommer glamorösa gäster att trilla in under eftermiddagen.
Så blir det inte. Micael Bindefeld är försenad och den röda sportbilen glider in tio minuter efter bokad tid. Huset är tomt – ännu inte inflyttat för sommaren – och på den stora gräsmattan ner mot sandstranden rör sig bara en tystlåten robotgräsklippare. Men ett stort glas äppelmust från höstens skörd häller han upp, och snart sitter vi i vardagsrummet under ett uppstoppat hjorthuvud och pratar, utan servetter.
– Det har gjorts en mängd misstag i den här trädgården. Precis som med människor tar det tid att upptäcka vilka man trivs med och vilka man inte trivs med. Och det krävs mod att ge upp varandra. Pelargonen är lättsam, enkel, stryktålig och generös. Det var därför vi blev ihop, säger Micael Bindefeld och skrattar till.
I viss mån verkar växterna utgöra Micael Bindefelds familj, tillsammans med Gustaf och Isaac förstås, de två katterna. Så med avstamp i förlovningen med pelargonerna kliver vi rakt in i släktträdet och landar hos morfar, han som väckte det stora intresset för trädgårdsarbete en gång i tiden.
Micael Bindefeld växte upp i en medelklassfamilj i Kortedala bestående av mamma, pappa, Micael och en bror. Och en viktig morfar. Morfadern kallade sitt barnbarn för Herr Professorn och tog den lillgamle, förnumstige Micael på stort allvar. Förutom att lära ut om plantering och odling på sommarstället i Vallda skrev han massor av brev till sin dotterson, brev som fortfarande finns bevarade. Morfadern dog när Micael bara var åtta år gammal, men han lämnade många frön som med tiden har grott i den som en gång var pojke.
Inför högstadiet bytte Micael till fin privatskola inne i stan, och första dagen i sjunde klass hamnade han intill Sten och Henrik, längst bak i klassrummet. Där stannade trojkan kvar resten av skoltiden. Sten och Henrik är fortfarande – fyrtio år senare – hans närmaste vänner, trots att de valde olika livsvägar.
Efter studenten, när de andra gick vidare till akademiska utbildningar och engagerade sig i studentkårer, tog Micael Bindefeld jobb som schamponeringsbiträde – han blev frisörlärling på en av de tjusigaste salongerna i Göteborg.
– Det var ett smärre bombnedslag hemma. Framför allt min far var förtvivlad i början. Jag förväntades bli om inte läkare så åtminstone advokat, men jag tackade nej till en plats på juristlinjen i Uppsala. Jag tror att det var bra, att det stärkte båda min självkänsla och så småningom min relation till mina föräldrar att jag vågade fatta ett eget beslut.
Micael Bindefeld jobbar så där: vänder motgångar till medgångar. Det är samma sak med bildningskomplexet han har släpat på hela livet. Jo, visst har det skapat osäkerhet i vissa situationer, men framför allt är det en sporre att visa att han kan. Minst lika bra som någon med en examen.
– Jag kallar mina tillkortakommanden för drivkrafter. Att vara underdog är ju en känd motor för kreativitet och jag är väldigt stolt över vad jag har skapat som autodidakt.
Han bär också på ett arv som innehåller ett helt folks motståndskamp: den judiska tillhörigheten. Den har blivit en allt starkare del av honom med åren. Farmor och farfar flyttade med två barn till Sverige och Göteborg på 30-talet när klimatet för judar i Tyskland hårdnade, och av farfaderns nio syskon överlevde endast tre Förintelsen.
– Jag är inte religiös, men jag har en väldigt stark judisk identitet. Jag känner en samhörighet med mitt folk. De är en del också av min historia.
I sitt sommarprogram för några år sedan talade Micael Bindefeld om en genetiskt nedärvd sorg, efter århundraden av förföljelser. Han berättade också om en resa han gjorde tillsammans med Svenska kommittén mot antisemitism. En bussresa genom Polen, till förintelseläger. Hur de stod i skogen vid Treblinka, där närmare en miljon människor avrättades på tio månader, hur marken var täckt av ett grått stoff med inslag av benflisor, hur han önskade att berättelsen om den judiska förföljelsen ska leva vidare.
– I dag är det lätt att dra paralleller till vad som händer i ett Europa där man hör stöveltramp från alla hörn; Ungern, Danmark, Grekland, England, Frankrike. Det är väldigt sorgligt. Då förstår man hur viktigt det är att det judiska folket har ett eget land. Om judarna hade haft det tio år tidigare (staten Israel utropades 1948, reds anm), så hade kanske sex miljoner människor kunnat räddas, säger Micael med en röst som inte riktigt håller.
Som en konsekvens av sina erfarenheter har han startat en stiftelse som ska stödja kulturprojekt som berättar om Förintelsen. Nästa år delas det första stipendiet ut. Redan nu har han donerat fem miljoner kronor, men han har också testamenterat större delen av sina tillgångar till samma ändamål.
– Jag har haft den här tanken länge. Jag har kraften, ekonomin och en position i samhället som ger mig möjlighet att ge tillbaka. Och jag har själv blivit berörd av så många personliga berättelser de senaste åren. Jag hoppas att jag kan göra något vettigt av min förmögenhet.
Micael Bindefeld, filantropen. Tillsammans med Micael Bindefeld, trädgårdsmästaren med händerna djupt nerkörda i jorden, utgör rollerna en kontrast till den ytliga festfixare som de flesta slentrianmässigt föreställer sig.
För honom själv är det en naturlig fasettering. Det är inget konstigt att utveckla flera sidor av sin personlighet.
– Jag vet, man ska inte förhäva sig och allt det där. Men jag tror att jag föddes med många förmågor som jag har fått möjlighet att förädla. Och om jag har en specifik tillgång så är det möjligtvis att mina hjärnhalvor är ganska jämbördiga. Den ena halvan är som ett excelark och hanterar logistik och ekonomi. Den andra har en utpräglad känsla för färg och form och språk.
Micael Bindefeld har inga problem med att formulera sin kapacitet. Dessutom har han under lång tid framstått som den som har makten att bestämma vem som är intressant och vem som inte är det i Sveriges offentliga liv. Det är en makt som gör många osäkra. Jag märker att jag plockar nervöst i garderoben inför vårt möte, som om jag riskerade att hamna på utelistan. Micael Bindefeld har dessutom gjort sig känd för ett extremt kontrollbehov, något han själv ofta har talat om. För fem år sedan publicerades en undersökning i tidningen Chef där han fick en ganska usel utvärdering som arbetsledare. Förvisso förstärkte det bilden av en affärsman som alltid levererar, men granskningen visade också att han ställer väldigt höga krav på sina medarbetare. Tilläggas kan att många av dem som nu arbetar i hans företag har varit där länge och får, enligt Micael Bindefeld, stor frihet.
Det finns något hos honom som provocerar. Kanske en vilja att inte bli vid sin läst. Han har synts i lite för fashionabla sammanhang. Är lite för hård, kan uppfattas som arrogant och stöddig. Bryr sig inte om det.
Excelsidan av hjärnan tar hand om företagandet; 25 anställda med 30 miljoner kronor i omsättning. De ordnar event och arbetar med pr. Att skapa rätt uppmärksamhet för rätt produkt är i stort sett vad Micael Bindefelds verksamhet har gått ut på ända sedan den första vimmelfesten vid öppnandet av en Levis-butik 1987. Kändisarna i sig är bara medel för att uppnå målet. Och kändisskap i sig ger han inte mycket för.
– Jag tror att det är genuint skadligt att bry sig om vad folk i allmänhet tycker och tänker. Jag har alltför många vänner som lider av sitt kändisskap och präglas av det och ibland vet de inte ens om det själva. Hela personligheten kan trubbas av och bli strömlinjeformad för att man försöker anpassa sig till en förväntad roll.
Micael Bindefelds kändisskap är av ett eget slag. Vi har vant oss vid att se hans blankpolerade huvud och gnistrande leende intill varje upptänklig celebritet. Han står vid deras sida, förstärker och lyfter fram, överglänser sällan – det vore oprofessionellt. På releasefesten till den aktuella boken Min trädgård är en fest kom både Fredrik och Filippa Reinfeldt liksom Mona Sahlin, handelsminister Ewa Björling, den amerikanska ambassadören Mark Brzezinski, Swedbanks vd Michael Wolf, Izabella Scorupco och Lena Ph.
Den där mixen i kontaktnätet var framgångsfaktorn redan från början. Micael Bindefeld anses vara den som uppfann den moderna svenska kändisfesten. Han plockade samman människor han fann intressanta på grund av deras kompetens, alltså varken Alice Timander eller Naken-Janne, utan politiker, filmare, generaldirektörer och idrottsmän, och skapade nätverk som nådde ut så mycket bredare än tidigare när man hållit inbjudningar inom branschen. På den mixen har han levt i snart 30 år, och behållit sin position som den meste eventarrangören. I stort sett alla – utom han själv – har bytts ut på gästlistorna.
Utanför fönstret är det klart men fortfarande kallt. Vårfåglarna drillar extatiskt och från havsviken gapar måsarna. Rabarber visar sina rosa lår i kökslandet, tulpaner knoppas och blommar, infällda strålkastare är riktade mot trädkronorna. Boningshuset, ritat av Ragnar Östberg och byggt på 1930-talet, är skenbart enkelt i arkitekturen och ligger placerat som en prins över sin strand. Runt salladen vaktar rådjursstängsel. Runt hela det välordnade Bindefeld-riket går höga staket med taggtråd i toppen.
– Vattenmelonerna … det är något religiöst över att skörda dem. De är så … söta. Både i smak och i utseende. Titta!
Plötsligt sitter han bredvid mig i soffan och bläddrar genom sitt Instagramflöde. Här finns förra årets melon som ett litet krusbär i handflatan, som ung frukt i tennisbollstorlek och så på vågen: 1,871 kilo. Micael pollinerar blommorna själv, spänner upp melonerna med nätvaggor i växthustaket och pratar med dem på morgnarna.
Vi går ut till växthuset. Det är fyllt till brädden av blommor, mest pelargoner. Många skott är stulna från platser som Tibet, Bhutan, Mallorca, Israel, Marocko och Libyen. Kraftiga stammar och luft så tung av fukt att den nästan måste sväljas.
När som helst kommer de att slussas ut i den opålitliga verkligheten, sedan ska syrener kanderas och så kommer pionernas blomningsvecka. Vattenmelonerna skördas inte förrän i september, men i slutet av juni kan det vara dags för kart. Micael Bindefeld tar hand om sina frön med stor omsorg.
NAMN: Micael Bindefeld.
ÅLDER: 54.
FAMILJ: Ragdollkatterna Gustaf, 10 år och Isaac, 5 år.
BOR: I lägenhet på Östermalm, hus på Värmdö och lägenhet i Palma.
AKTUELL MED: Boken Min trädgård är en fest. Bjuder med Tina Nordström till Tel Aviv i Tina på besök i TV4 den 5 juni. Dessutom aktuell med Micael Bindefelds stiftelse för minnet av Förintelsen som ska dela ut kulturstipendium till projekt som håller minnet av judarnas förföljelse vid liv. Stipendiet delas ut första gången den 27 januari nästa år, på Förintelsens minnesdag.
DIT RESER JAG HELST
– Till Tel Aviv för att staden är välkomnande, tillåtande, inkluderande och modern. Som europé känner man igen sig, men det finns också influenser från Mellanöstern. Och så har Tel Aviv en av världens mest kreativa matscener. Och till Bhutan, ett av få kvarvarande exotiska och genuint outforskade länder på jorden.
DYGNETS BÄSTA TIMMA
– På somrarna är det den tidiga morgonen. Då går jag ut och för en dialog med mina växter. Det är inte alls så flummigt som det låter, jag mumlar inte till dem på något konstigt språk. Men jag tror på att lära känna sin trädgård, lyssna på den och se varje plantas behov.
PÅ SÄNGBORDET
– Jag har precis läst ut en fantastisk bok som delvis förändrade mitt liv! Den Augustprisbelönade Det står ett rum här och väntar på dig … av Ingrid Carlberg. Den handlar om Raoul Wallenberg och är en faktabok på 750 sidor som man läser som en deckare. Det var så lärorikt. Alla borde läsa den.
I HÖRLURARNA
– Just nu Justin Timberlake (nej, jag var inte på konserten) och Lisa Nilssons nya.
PÅ SOMMARFÖTTERNA
– Foppatofflor eller gummistövlar.
FÖRSTA KÄRLEKEN
”Det var en flicka som hette Anette. Vi träffades på ett judiskt ungdomsläger i Glämsta, hon bodde i Stockholm och vi skickade parfymerade brev till varandra. Hon skickade godiskolor till mig också, minns jag. Vi var nog elva, tolv år.”
OM JAG VORE EN VÄXT
”Rabarber: först upp, sur som fan, men ganska underbar med rätt mängd socker.”
DEN PERFEKTA GÄSTEN
”Om man tackar ja till en inbjudan har man accepterat att vara sitt allra bästa jag den kvällen. Så visar man sin respekt för värden eller värdinnan. Jag tar alltid med mig någon typ av gåva och skickar alltid tackkort eller tack-sms. Det är en trevlig svensk tradition. Och så tycker jag att man ska vara så social man förmår och inte bara prata med befintliga vänner.”
