Utåt sett är skillnaden slående. Sedan vi sist mötte Wahed två veckor efter skolattacken har han lagt på sig 25 kilo, i form av muskler. Gymträning på Älvhögsborg sex dagar i veckan har gett resultat, precis som ronderna i ringen.
För thaiboxningen i Granngården centrums motionslokal har blivit ett måste för honom. Där upplever Wahed glädje och vänskap, men får också tillfälle att låta sorg och frustration pysa ut i takt med att svetten lackar.
– Jag är fysiskt stark idag. Är så gott som återställd. Men ärren finns kvar, inte bara de som syns om jag drar upp tröjan, utan även de jag bär inuti mig, säger 16-åringen som var nära att bli ett av skolmördarens dödsoffer.
Anton Lundin Petterssons svärd träffade Waheds bukspottkörtel, mjälte, vänster lunga och arm. Enligt läkarna tog ett av huggen en hårsmån från hjärtat.
Den då 15-årige skoleleven, som lämnat ett krigshärjat Syrien bara ett år tidigare, fick livshotande skador vid attacken.
– Ett tag trodde jag faktiskt att jag var död ... Det är svårt att beskriva, kanske omöjligt att förstå för någon som inte själv har varit nära att stryka med, funderar han.
Efter två veckors sjukhusvård fick han komma hem till familjen på Kronogården. Smärtstillande mediciner i kombination med syskonkramar stärkte, men nattetid plågades han av mardrömmar. Och matlusten var som bortblåst.
– Jag gick ner tio kilo på tio dagar. Inget smakade och det gjorde ont när jag försökte äta. Nu har det vänt, jag käkar sex gånger om dagen, ler han och klappar sig på magen.
Aptiten på livet har också återvänt. De dåliga dagarna blir färre och mer sällsynta.
Skolan "funkar" och Wahed hoppas att betygen ska räcka för att komma in på samhällsvetenskapsprogrammet på Magnus Åbergsgymnasiet nästa höst. Drömmen att utbilda sig till polis så småningom kvarstår.
Om han går klart grundskolan på Kronan är han mer osäker på. Han leker med tanken att byta skola, är sugen på att börja på Skogshöjden. För Kronan som plats får fortfarande minnen från dådet att poppa upp hos honom. Ofta gör sig saknaden av offren påmind.
– Utrymmena där Lavin och Ahmed mördades har jag svårt för. Lavin var ju som en bror, Ahmed en god vän, vi spelade fotboll ihop. Och Nazir, han var mer än en lärare för mig, som en pappa. När han dog så dog också en del av mig. Jag kommer aldrig glömma någon av dem och jag sörjer över att ha förlorat så snälla, goda människor.
Wahed missade begravningarna för Lavin Eskandar och Ahmed Hassan eftersom han låg på lasarettet då.
Men när Nazir Amso fördes till sista vilan var han på plats och höll tal. Med ett budskap adresserat till dådets rasistiska motiv.
– Jag sa att vi alla, oavsett färg, är lika. Att vårt blod har samma färg. Att vi inte får låta hat, våld, rasism eller rädsla vinna.
Sin egen rädsla anser han sig kunna bemästra. Men medger att han är på sin vakt när han uppehåller sig på ställen med mycket folk i omlopp.
– Jag har kommit på mig själv med att jag kollar mig omkring hela tiden. Som för att vara beredd, i fall om att ...
Men, understryker Wahed, det som hände var en ensam gärningsmans dåd. Vars åsikter och handlande försvaras av få.
– Det är i alla fall så jag väljer att tolka det, säger han och hänvisar till ett arabiskt ordspråk som lyder "alla dina fingrar ser inte likadana ut".
– Det innebär att vi inte ska generalisera mer än nödvändigt.
Wahed planerar att delta i årsdagens manifestation för alla människors lika värde. Kanske i armkrok med sin egen pappa, syriern som nu förhoppningsvis får lämna Turkiet för att återförenas med familjen i Trollhättan.
– Han är efterlängtad. Och peppar mig att fortsätta vara en fighter, för min egen och andras skull.
