Det är tidig förmiddag när Vitalie Taittinger landar för ett knappt dygn i Göteborg där hon skall tala om familjens champagne vid en lunch och en middag och däremellan träffa bland andra den svenske importören som kommit från Stockholm. Hon är företagets marknadschef och spås ta över när hennes far så småningom bestämmer sig för att gå i pension.
Det var kyligt när hon i ottan lämnade hemstaden Reims i Frankrike och hon virar den tjocka kamelfärgade schalen ett varv till runt halsen när hon sätter sig i soffan i lokalen där lunchgästerna skall anlända om en och en halv timme. Sommarvädret har kommit av sig både i Göteborg och Reims och hon säger att hon tycker om värme.
– Fast förra sommaren var det för hett. Då började jag på allvar att fundera över vad som händer med klimatet.
Hon tittar lite förvånat när hon får frågan vad hon vill ha att dricka och svarar snabbt:
– Champagne såklart.
Anor sedan 1700-talet
Vitalie Taittinger medger att pappan för tretton år sedan hade rätt när hon, som 27-åring, bönade och bad att få börja arbeta i företaget. Hennes far meddelade att hennes kompetens inte räckte till. Det anrika champagnehuset – med familjen Taittingers namn på etiketten – grundades 1734 under namnet Forest-Fourneaux. Det köptes av Vitalies farfarsfar Pierre 1932 som hade ett stort eget kapital som spätts på sedan han gift in sig i en välbärgad cognacs-släkt.
– Han tyckte att köpet var ödesbestämt, berättar Vitalie Taittinger. Han hade varit förlagd i champagneslottet Chateuau de la Marquetterie som fungerade som logement under första världskriget och tänkt att om han överlevde skulle han försöka satsa på champagnebranschen.
Alla byggnader, inklusive slott, som behövdes som militära förläggningar när kriget rasade i norra Frankrike användes. Pierre Taittinger var officer i kavalleriet som led stora förluster.
Miljontals stupade och skadades och spanska sjukan skördade ytterligare miljontals offer. Krigsskådeplatserna i Frankrike var ett gytter av skyttegravar, skog, bergsområden och öppna fält där det var ödets lotteri som avgjorde vilka som överlevde.
Champagnedistriktet låg i krigszonen och vid krigsslutet 1918 var förhoppningen om att kunna bygga upp det som förstörts långt borta. Depressionen på 1930-talet försvårade ytterligare men de som hade pengar – som Pierre Taittinger – såg möjligheterna och köpte. Sedan kom andra världskriget och Champagnedistriktet blev åter slagfält. Det var nya hårda år men verksamheten återupptogs och överlevde.
– Det var självklart att släkten skulle behålla champagnehuset när min farfarsfar dog 1965, säger Vitalie. Det fanns så mycket historia och svårigheter som klarats av under årens lopp.
Inte bara champagne
Då innefattade Pierre Taittingers ekonomiska expansiva koncern dessutom 250 hotell med lyxhotellet Crillon i Paris som juvelen i kronan, kristalltillverkningen Baccarat och parfymhus. När hans son Jean Taittinger tog över med sina syskon var imperiet på sin höjdpunkt.
– Jag träffade min farfar Jean högst femton gånger under min uppväxt, berättar Vitalie. Han var vänlig men talade aldrig om det vitt förgrenade företaget och inte om den berömda champagnen. Jag tror inte att han såg oss barnbarn som intressanta arvtagare som skulle skolas in i branschen.
Sonen Pierre-Emmanuel, Vitalies far, introducerades däremot tidigt liksom hans syskon.
Jean Taittinger var budget- och justitieminister under 1970-talet och även borgmästare i Reims, familjens hemstad.
Jag tror att hjärtat höll på att slitas ur bröstet på min far.
Vitalie beskriver det som ett stort tomrum när hennes farfar inte var aktiv längre. Sju ägarfamiljer med olika syn på hur den vitt förgrenade Louvre-gruppen, med champagnen som historisk bas, skulle hanteras drog åt olika håll. Sex ägare ville sälja men Vitalies pappa höll emot. Det handlade om mycket pengar och inkomsterna från en försäljning av hela gruppen gav möjlighet för de olika familjegrenarna att satsa på något annat.
Vitalie Taittinger säger att för henne hade odlingarna och champagnetillverkningen varit en självklarhet under uppväxten. Tanken att allt skulle kunna försvinna ur familjens ägo hade aldrig slagit henne.
– Jag fick välja fritt vad jag ville göra efter skolan och beslutade mig för att studera konst i Lyon, säger hon. Jag hade tecknat och målat sedan jag var liten och dragningen till konsten var stark. Men Lyon blev samtidigt ett gastronomiskt centrum när jag studerade där, jag kände mig trots allt inte så långt hemifrån.
Såldes för miljarder
Att dricka champagne var knappast en del av vardagen när hon växte upp. Också hemma i familjen var drycken förknippad med olika högtidligheter och fest. Hon såg champagnen som något spännande och smakade, utan att någon såg, på det lilla som var kvar i något glas när gästerna gick in i matsalen efter den välkomnande champagnen. Som trettonåring fick hon för första gången smaka en klunk ur ett litet glas med kyld dryck på en familjepicknick och kände att detta var något annat än de varma dropparna som hon tidigare testat.
Vitalie bodde i Paris med sin dåvarande man och tre barn och var djupt involverad i konstlivet när hon nåddes av budet att allt skulle säljas 2005.
– Jag tror att hjärtat höll på att slitas ur bröstet på min far, säger hon. Han hade arbetat med champagnen i över trettio år – han började när han var drygt 20 – och nu var det på väg bort.
Det var den amerikanska koncernen Starwood Capital Group som lagt ett bud på koncernen.
– Jag kan bara säga att det var mycket, mycket pengar och pappas röst betydde ingenting när de övriga sex ägarna beslutade sig för att sälja. Jag såg hur pappa förvandlades framför mina ögon. Han var olycklig, en bruten man. För honom var det svårt att svepa bort alltihop och se hur hela historien och alla ansträngningar försvann till ett utländskt företag. Att bara casha in efter flera generationers och anställdas arbete gick helt enkelt emot hans ideal.
Köpeskillingen för hela koncernen är inte fullständigt känd men har angivits till 23 miljarder kronor.
33 500 hektar odlingsmark
Själv insåg hon då hur mycket av det som hon tagit för givet betydde för henne. Det avgränsade, böljande champagnedistriktet som producerar omkring 300 miljoner av de över två miljarder flaskor som årligen säljs som mousserande. Men det är endast det som produceras just här som får kallas champagne.
Hon kunde vägarna mellan byarna, kände till de bästa champagnehusen, till vilka Taittinger hör, vilka druvor som ingår (pinot meunier, pinot noir och chardonnay) som pressas var för sig och därefter blandas även med tidigare årgångar. Hur champagnens bubblor kommer till efter tillsättning av socker och jäst i det stilla vinet, som får jäsa två gånger och lagras i källarvalv i minst femton månade, tre år för för årgångschampagnerna. Taittinger lagrar sin champagne i ett gammalt munkkloster. Det är munken Dom Perignon som anses som champagnens skapare och namnet finns ännu kvar på ett av champagnehusen.
Odlingsmarken i Champagnedistriktet är omkring 33 500 hektar som ligger kring 319 byar. Reims är den största staden, där familjen Taittinger har sin bas, med 180 000 invånare.
Hon visste förstås en hel del men var inte i närheten av sin fars kunskaper om de över 2 500 producenterna i distriktet, om exakt var de bästa druvorna odlas och vilka som kan leverera över hälften av de druvor som behövs för deras produktion och som inte finns inom de 288 hektar stora områdena i trettiofyra byar som Taittinger äger.
– I det perspektivet kunde jag då nästan ingenting, medger hon. Men min känsla för marken, vinstockarna, odlingarna och alla som arbetar var stor. Jag tror att jag var lika olycklig som min far när försäljningen var på väg att slutföras.
Gick bakom ryggen på släktingarna
Men samtidigt som affären var på väg att göras upp med den amerikanska investeraren agerade Pierre-Emmanuel bakom ryggen på släktingarna för att försöka rädda champagnehuset. Amerikanerna var mest intresserade av de 250 hotellen men champagnedelen var för dyr för att någon enskild familjemedlem – att med hjälp av delen i inkomsten av försäljningen – skulle kunna köpa tillbaka den.
Vitalies far var inte heller ensam om att se möjligheten att köpa loss champagnehuset. Efterfrågan på champagne hade exploderat sedan millennieskiftet i både Asien och Ryssland och det var bara begränsningen av det geografiska området i norra Frankrike som avgjorde hur mycket som kunde produceras.
– Pappa fick med sig den regionala banken och den fackliga rörelsen, han hade också alla anställda bakom sig.
Men allt måste ske i tysthet för att varken konkurrenterna eller de övriga sex familjerna skulle få insyn. Till sist var det Pierre-Emmanuel som vann kampen.
– Jag vet faktiskt inte vad de andra tyckte, säger hon. Men de gratulerade iallafall. Det gick att se i min fars ansikte hur lättad och lycklig han var.
Ingen självklarhet
Vitalies bror Clovis fanns tidigt med i företaget. Men hennes eget intåg var långt ifrån självklart.
– Jag sa till min far att jag tänkte flytta från Paris till Reims där vårt huvudkontor ligger. Jag ville börja arbeta med pappa och min bror. Min syster är inte intresserad.
Pappa Pierre-Emmanuel sa bryskt att det inte fanns någon plats för henne. Hon kunde ju inte branschen med stenhård konkurrens där ett minsta misstag kan skada både företaget och alla hängivna anställda.
– Jag blev besviken och förstod hans invändning men fortsatte att ligga på. Till sist gav min far med sig och sa att jag kunde få jobba som konsult men inte vara fast anställd.
Vitalie Taittinger ler åt minnet och säger att hon flyttade i stort sett dagen därpå och att hon i dag är glad över att familjebanden inte gick före kompetensen. Som konsult gick hon i lära hos sin bestämda och skickliga faster om konsten att sälja i stenhård konkurrens med de andra i toppskiktet.
Jag tar inte åt mig äran på något vis.
Det finns en stark samhörighet i champagnedistriktet för att värna de ädla pärlorna mot mousserande viner som produceras världen över. Men det är också en kamp på liv och död mellan champagneproducenterna, många familjer har sålt till nya ägare. Bland dem finns Moët & Chandon och Veuve Clicquot som återfinns i lyxsortimentet i LVMH-gruppen.
Efter en tid bestämde Vitales pappa att konsulttiden var över. Hon anställdes efter två år och blev efter ytterligare ett par år marknadschef med uppgiften att marknadsföra Taittinger över världen. Export till 90 länder har under hennes tid som marknadschef blivit 160.
– Jag tar inte åt mig äran på något vis, säger hon blygsamt. Det är de anställda som är grunden. Många av dem kan se tillbaka på flera generationer som arbetat här. Det handlar om att förvalta den kunskap som de har och det engagemang som finns för just oss som champagnehus.
Och hon tillägger:
– Att det är en familj som äger och som har kämpat hårt för att behålla verksamheten tror jag också betyder mycket. Det är ett mervärde som visar på både mänsklighet och långsiktighet.
Uttalas vanligen fel
Att namnet Taittinger ofta uttalas fel gör inte så mycket, tycker hon. ”Tettaanzje” eller ”Tettänzje” är enklast men hon rättar ingen hur de än uttalar. ”Tajtinger" är vanligaste feluttalet.
Hon ser aningen besvärad ut när hon påminns om att hon redan tidigt i sin karriär som marknadschef blev ansiktet utåt i en annonskampanj. Det såg ut som om hon kom upp i en svart tight lång klänning som anden ur den egna champagneflaskan med släktens slott i bakgrunden.
– Oj, oj, det tog lång tid och mycket styling för att få till den där glamorösa bilden, säger hon och stryker tillbaka det långa håret och rättar till kragen på den vita skjortan under den blå kavajen samtidigt som hon virar av den tjocka schalen. Det var en del år sedan och jag vet inte hur jag skulle ställt mig i dag – kanske inte – men min far tyckte då att det var viktigt att familjen tonade fram med en kvinnlig medlem – och slottet där min farfarsfar var förlagd under första världskriget bor vi förresten inte i. Det är till för representation och utställningar.
Att arbeta med sin far och brodern Clovis är förvånansvärt enkelt och okomplicerat, tycker hon. Hon gissar att det har med pappans kamp för att köpa tillbaka champagnehuset att göra, att ingen av dem tar något för givet.
När fadern var som mest nedstämd, och avskydde tanken på att det som generationerna före honom skapat skulle säljas, fanns hon och Clovis där och stöttade honom och uppmanade honom att inte ge upp när det såg ut som om lånen inte skulle beviljas. Det handlade ändå om svindlade summor, hon vill inte säga hur mycket.
– När pappa stod där som ägare med gigantiska lån fanns styrkan i att de anställda var kvar och välkomnade honom tillbaka. Jag och min bror har också alltid känt att de anställda är glada för att familjen är här och fortsätter som tidigare.
Anses vara nykomling
Men riktigt som förr är det ändå inte. Taittinger uppfattas trots den långa historien, positionen som tredje största jordägare i Champagne och med den kraftiga ökningen från 4,2 miljoner producerade flaskor 2006 till 6,5 miljoner tretton år senare, nästan som en nykomling.
– Kanske är det så, säger hon. Jag tror att det hänger samman med att vi har en ny plånbok sedan vi startade på nytt 2006, det är en kort tid sedan dess.
Företaget har också expanderat på vinsidan sedan förvärvet. Här finns vingårdar i Frankrike och mark som odlas i Kalifornien för produktion av mousserande vin och nyköpt mark i Storbritannien där produktionen långsamt tar fart.
Fyrtioåriga fyrabarnsmamman Vitalie Taittinger – barnen är 15, 11, 9 och 5 – är långt ifrån ensam kvinna i vinbranschen. Men hon tillhör dem som rankas högst och som är helt förknippad med varumärket.
– Jag gav upp konsten för det här, säger hon. Jag tecknar och målar bara sporadiskt med barnen. Men jag har stor glädje av min utbildning. Jag ser vin och champagne i ett större sammanhang, funderar på hur konsten skall kunna förstärka och samarbetar därför med olika konstprojekt.
Många berömda konstnärer har till och från skapat etiketterna på specialsortimentet. Bland dem finns Roy Lichtenstein, Robert Rauschenberg och nu senast fotokonstnären Sebastião Salgado som placerat en leopard och leopardmönster på flaskan.
På frågan hur hon med sitt resande och alla möten får tiden att räcka till svarar hon att det väl är samma sak för de flesta kvinnor. Det går ibland men ofta blir ramarna för snäva. En kväll, bara med femåriga dottern, är något som hon planerar in för att inte missa den värdefulla småbarnstiden helt.
"Vi måste ta klimatförändringen på stort allvar"
Varsamheten om miljön och diskussionen om vädret är ständigt närvarande i Champagnedistriktet. Klimatförändringen märks även här. Den kalkrika jorden producerar de bästa druvorna som varligt plockas för hand, men de senaste åren har skörden blivit färdig en månad tidigare än vanligt. Augusti i stället för september. Vintrarna är fortfarande kalla men det påverkar sällan negativt, det är köldknäppar på våren som är en katastrof. Det är ofta vädret som avgör om det blir en bra eller en mager skörd och som avgör duvornas kvalité när de är färdiga att plocka. Antalet flaskor per år hänger ihop med klimatförutsättningarna.
– Vi är vana vid vädervariationer och har det med i vår planering, säger Vitalie Taittinger. Men förra sommarens rekordvärme var något nytt som vi inte registrerat särskilt ofta tidigare.
Hon tog en veckas extra semester när det var som hetast och njöt av att bara sitta i skuggan. Men samtidigt fanns tankarna på klimatförändringen och vad den på sikt betyder inte bara för Champagnedistriktet.
– Vi kan kanske också i fortsättningen får vänja oss vid att skörda druvorna en månad tidigare än vanligt och det kan tyckas som en mindre anpassning. Men i stort sett? Vi måste ta klimatförändringen på stort allvar och agera.
Hon funderar på flyget som hon måste använda sig av för att resa jorden runt, men tekniken har underlättat så att hon kan sköta en hel del utan att förflytta sig.
Fullspäckat schema
Denna fredag är dock en sådan dag som allt måste klaffa under de få timmar hon är i Göteborg. Tidig avfärd från Reims, landning i Göteborg strax före tio, möten och lunch med ett tjugotal gäster på Sjömagasinets Smedja för presentation av champagneutbudet, nya möten och sedan middag med ett 70-tal gäster i restaurangen där hon professionellt ,men samtidigt lättsamt, talar om champagnen som serveras och berättar lite om företaget. Upp halv fyra morgonen därpå, flyget tillbaka vid 6-tiden och hemma på lördagsförmiddagen med ett par nya möten och kanske ett event på kvällen.
– Det är många tidiga morgnar och sena kvällar men jag tycker samtidigt att det är så roligt att vara med på sådana här tillställningar, framhåller hon. Som bara detta att äta Ulfs mat, det har jag faktiskt aldrig gjort tidigare. Och champagnen är ju nästan alltid förknippad med fest och glädje.
Ulf Wagner, ägare till Sjömagasinet, är stjärnkock och sitter i den internationella juryn för familjen Taittingers årliga kulinariska tävling Prix Culinaire International, som instiftade 1966 till minne av Taittingerhusets grundare Pierre Taittinger, som hade stol nummer 22 i den franska gastronomiska akademin. Vitalies far är nu ordförande för priset, som främst är öppen för yngre kulinariska kreatörer, och som för enkelhetens skull bara kallas Taittinger.
Det står vit sparris, kalixlöjrom, smält smör och friterade nässlor på lunchmenyn hos Wagner tillsammans med hälleflundra, färskpotatis och hollandaise och späda rabarber och maräng till efterrätt. Till middagen finns ostron också med.
– Jag tror att du vinner tävlingen, säger Vitalie skämtsamt. Det här rätterna passar perfekt till champagnen, alla tre sorterna med Comtes de champagne som är prestigecuvéen.
Wagners omdöme värderas högt i juryn och Vitalie skojar vidare:
– Inte visste jag att du lagar så här bra mat...
Vinkännaren Wagner undervisar även i vinkunskap på Göteborgs universitet och berömmer det som serveras i glasen.
Kan efterträda sin far
Men hur ser familjen Taittinger på generationsskifte och återväxt i skenet av att champagnehuset för bara fjorton år sedan var på väg att gå den ur händerna? Vitale vill inte gärna tala om hur resonemangen går men ryktet gör gällande att det är hon som är utsedd att efterträda sin far. Brodern Clovis är den andre i ledningen. Ännu har Pierre-Emmanuel inte aviserat sin avgång och Vitalie är noga med att poängtera att pappan vid 66 års ålder är minst lika aktiv som tidigare. Hans antydningar om att han skulle fortsätta bara tio år efter återköpet har inte hörts sedan dess.
– Det är fantastiskt att arbeta som vi gör, min far, min bror och jag, säger hon.
Men skolas nästa generation redan in i familjeföretaget, trots att de är små? Eller finns farfars ointresse av att dra in barnbarnen fortfarande som en skugga?
– Barnen är så unga, säger Vitalie Taittinger. Vi får se vad de vill och vilka intressen de har. Det är ingenting som vi funderar över just nu.
Det börjar regna när hon är på väg mot hotellet, det blå paraplyet vänder sig i den kyliga vinden och hon sveper återigen ylleschalen om sig. Det är svårt att tro att det dagen innan var 25 grader varmt, stiltje och klarblå himmel.
– Jag tänker mycket på klimatet, säger hon. Vi ser tecknen med druvorna som måste skördas tidigare. Men hela produktionen genomsyras av omsorg om jorden och odlingarna. Vi har aldrig kunnat ta något för givet i Champagne.
Vitalie Taittinger
Ålder: 40 år
Familj : Man och fyra barn
Bor: I Reims, Frankrike
Gör: Marknadschef för familjens champagnehus Taittinger
Karriär: Studerat konst i Lyon och Paris
Arbetar nära: Fadern Pierre-Emmanuel och brodern Clovis Taittinger.
