De räds sent beslut om presidentkandidat

En verkar trött, en annan ses som för extrem och en tredje verkar inte få gehör hos minoriteter. Flera har hoppat av men fortfarande är så många med i leken att det inte går att skönja någon tydlig ledare. Risken att Demokraternas primärvalsprocess imploderar, att ingen aspirant lyckas säkra en majoritet av delegatsrösterna (de som röstar fram presidentkandidaten på partikonventet), framhålls av politiska bedömare som allt mer trolig.

– Jag tror inte att någon får egen majoritet genom primärvalen. Det kommer att vara upp till kandidaterna att förhandla vid konventet, säger Raphael Sonenshein, statvetare och chef för Pat Brown Institute for Public Affairs vid California State University i Los Angeles.

Han spår att aspiranterna kommer att tvingas bygga koalitioner och erbjuda varandra tjänster och gentjänster vid sommarens konvent.

– De kommer att pressas att agera som ledare för minoritetspartier i Europa.

Magiska 1 991

Det är allmänt känt att USA:s komplexa primärvalsprocess syftar till att vaska fram ett partis presidentkandidat. Mer specifikt går det till så att valresultaten i de 50 delstaterna styr vem delstatsdelegaterna röstar på vid partikonventet, när presidentkandidaten formellt ska utses.

Men i år finns osedvanligt många demokratiska aspiranter att fördela delegater på. Och till skillnad från Republikanerna tilldelar Demokraterna sina delegater proportionerligt, vilket innebär att den som får minst 15 procent av rösterna i ett primärval oftast tar hem minst en delegat.

Utsikterna för att ingen aspirant når den magiska delegatsiffran 1 991, minsta möjliga majoritet av de 3 979 delegaterna som deltar på konventet, är "hög och ökande", noterar den ansedda opinionsanalytikern Nate Silver på sin sajt Five Thirty Eight.

Kungamakare?

Efter premiärdrabbningarna i Iowa och New Hampshire leds delegatkampen med knapp marginal av exborgmästaren Pete Buttigieg, som har 22 delegater, före Vermontsenatorn Bernie Sanders som har 21. Massachusettssenatorn Elizabeth Warren, Minnesotasenatorn Amy Klobuchar och exvicepresidenten Joe Biden har åtta, respektive sju och sex delegater vardera.

Lägg därtill att affärsmannen Tom Steyer ligger bra till i både Nevada och South Carolina, som går till urnorna senare i februari. Och New Yorks förre borgmästare Mike Bloomberg planerar en sen primärvalsentré till "supertisdagen" den 3 mars, då nära en tredjedel av delegaterna ska fördelas.

– En aspirant som sitter på en 100 delegater kan bli kunga- eller drottningmakare genom att senare ställa sig bakom en annan, säger Sonenshein.

Ytterligare ett tecken på att ingen självklar stjärna utkristalliserat sig är att delstaten Nevadas mäktiga fackförbund för restauranganställda (tänk många av dem som jobbar i Las Vegas) avstått från att ställa sig bakom någon av de demokratiska aspiranterna inför nomineringsmötet på lördag, skriver bland andra Politico.

Stängda dörrar

Vad skulle då ske om ingen säkrat det magiska numret 1 991 delegater när partimötet drar i gång i Wisconsin den 13 juli? Efter den första omröstningen, då ingen får majoritet, hålls i sådana fall en andra votering då även 771 så kallade superdelegater, partihöjdare som inte är bundna av resultatet i någon delstat, får delta. Utkristalliseras inte presidentkandidaten då fortsätter man att rösta – tills någon får majoritet. Och emellan voteringarna lär intensiva förhandlingar föras bakom stängda dörrar om allt från klimatstrategier till ministerposter.

Går det så långt lär situationen utnyttjas av den blivande presidentkandidatens motståndare i höstens val: Donald Trump. Han har redan häcklat Demokraternas rösträkningsfiasko i Iowa.

– Att besegra Trump är den övergripande frågan för Demokraterna. Får partiet fram anständiga president- och vicepresidentkandidater har de en hyfsad chans att göra det – men inte mer, säger Sonenshein.

Tina Magnergård Bjers/TT