Att krokodilerna har en lång historia på jorden är inget nytt. De äldsta formerna dyker upp i slutet av triasperioden för drygt 200 miljoner år sedan, ungefär samtidigt som de första dinosaurierna dyker upp på scenen.
Ingen har dock uppfattat dem som en särskilt framträdande djurgrupp. I stället har de fått spela andrahandsroller i alla rekonstruktioner av dinosauriernas era.
Den bilden har bestått, trots att det länge varit känt att vissa krokodiler uppnådde enorma dimensioner under jura- och kritperioderna. En nordamerikansk art, Deinosuchus rugosus, blev tolv meter lång och vägde mellan åtta och nio ton.
För några år sedan beskrevs en lika stor art från Niger i Västafrika. Dess vetenskapliga namn är Sarcosuchus imperator, men i folkmun är den mer känd som Supercroc, superkrokodilen. Med en kropp som ett pansarfordon och enorma käftar fulla av väldiga tänder, måste den ha varit en mäktig syn att skåda.
Dödade dinosaurier
Enligt artens upptäckare, den amerikanske paleontologen Paul Sereno vid University of Chicago, är det högst sannolikt att Sarcosuchus levde på dinosaurier. Och nu har Sereno gjort ytterligare fynd i Afrika som antyder att krokodilerna konkurrerade framgångsrikt med dinosaurierna om topplatserna i ekosystemet under krittiden.
I en artikel i den vetenskapliga tidskriften Zoo Keys presenterar han och hans kollegor fem arter som var samtida med Sarcosuchus för ungefär 100 miljoner år sedan i det som i dag är Sahara. Fynden har gjorts i både Niger och Marocko och avslöjar att södra halvklotet på den tiden var en värld full med bisarra krokodiler.
En av dessa, Laganosuchus thaumastos, kallas skämtsamt för Pancakecroc, pannkakskrokodilen, eftersom den hade ett extremt tillplattat huvud med smala käkar. Troligen var den fiskätare.
Rammade bytet
En annan av arterna, Kaprosuchus saharicus, var sex meter lång och hade en bepansrad nos som kan ha använts när besten rammade sina offer. Tre par tänder, stora som köttknivar, kompletterade dess beväpning. Intressant nog kan den ha haft en mer upprätt kroppshållning än moderna krokodiler, vilket lett till spekulationer om att den sprintade ifatt bytet på samma sätt som våra tiders rovdäggdjur.
De övriga arterna var mindre med en kroppslängd på en knapp meter, men till utseendet ännu märkligare. En av dem, Araripesuchus rattoides, hade en tanduppsättning som en gnagare, och tros också, olikt alla moderna krokodiler, ha levt på växtföda. Sereno har följdriktigt gett den smeknamnet Ratcroc, råttkrokodilen.
En släkting till Ratcroc, Araripesuchus wegeneri, var även den växtätare. Fast dess nosparti var annorlunda och i levande livet liknade den sannolikt en hund mer än en gnagare. Smeknamn? Dogcroc.
Ankkrokodilen
Båda de föregående arterna tros ha haft en däggdjurslik kroppshållning. Det gäller även för Anatosuchus minor, eller Duckcroc, ett namn som anspelar på dess breda platta käft. Sannolikt levde den på fisk och grodor som den rotade fram på grunt vatten.
Det tycks med andra ord som om krokodilerna var en mycket diversifierad grupp i Afrika, och sannolikt även på de andra sydkontinenterna, under krita. En lång rad former, stora som små, med olika anpassningar, förekom tillsammans.
Det verkar inte som om de var lika formrika på norra halvklotet. Men i söder var krokodilerna, av de nya fynden att döma, starka konkurrenter till dinosaurierna.
I dagens värld är inte krokodilerna lika diversifierade. Å andra sidan är de klart framgångsrika i sin miljö. Man får heller inte glömma bort att de överlevde katastrofen som utplånade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan. Historiskt sett tillhör de vinnarna bland jordens livsformer.
