Vi befinner oss på skjutbanan utanför Longyearbyen på Svalbard. Det är bara fem personer som får skjuta samtidigt. Men 286 av de 1 980 som bor fast i det lilla samhället vill delta i årets jakt. Det är trångt i väntrummet utanför och en hel del nervositet. Det är status att ha eget renkött i frysen. Till och med skolan har en egen kvot på fyra djur.
Det finns 15 000 renar på Svalbard, en egen kortbent och tjock ras utan naturliga fiender. Därför rör den sig inte mer än nödvändigt. Några djur brukar som oftast gå omkring mellan husen och leta efter lav.
- Men det är inte tillåtet att skjuta ren i Longyearbyen. Utanför samhället är de mycket skyggare och kan springa fort när de vill, försäkrar Heidi Brun, som tar emot avgiften för att få avlägga licensprovet.
Trots att vi har stoppat hörselskydd i öronen hoppar vi till när de fem gevären på given signal klämmer av skott nästan samtidigt. Efter sina salvor går Aud och Dag Ivar fram till måltavlan. De fem rensiluetterna har fått hål på rätt plats.
- Det gick bra! säger Aud Andersen, som jobbar för Svalbard Adventure Tours och som bott i Longyearbyen sedan 1999.
Dag Ivar Brekke, som är vice direktör på det statliga gruvbolaget Store Norske Kullkompani, verkar mindre överraskad över att han även i år har klarat av provet. Han flyttade till Svalbard för tio år sedan.
- Som alla andra kom jag hit av äventyrslust och för naturens skull. Men jag bor kvar här på grund av människorna. Det finns en massa entusiastiska personer här, säger han.
Med fru och tre barn i åldrarna 6-12 år förlängs vistelsen bara med ett år i taget. Det är trots allt speciellt att växa upp bara drygt hundra mil från Nordpolen:
- De minsta barnen är rädda för insekter när de kommer till fastlandet eftersom de inte finns här, och även träd är lite skrämmande. Dessutom slår de sig och får skrubbsår - de är vana att alltid ha vinteroveraller på sig utomhus, säger Dag Ivar Brekke.
NORGE FICK SUVERÄNITETEN över Svalbard för 87 år sedan. Men det har varit en lång kamp om det praktiska herradömet över ögruppen. Ryssarna har också bitit sig fast. Fram till för några år sedan var de dubbelt så många som norrmännen.
Före 1920 var Svalbard ett ingenmansland där äventyrare från olika länder fritt kunde försöka göra sig rika på de få naturresurser som finns på de karga öarna. Ingenting växer högre än några centimeter på den del av jordskorpan som tinas upp under sommaren. En handfull jägare kan fortfarande livnära sig på att fånga ripor och polarrävar. Men det som gjorde att samhällen byggdes upp här var kolet.
Amerikanen John Munroe Longyear började bryta kol i Adventdalen redan 1906. Det är honom det norska samhället är uppkallat efter. Överallt syns fortfarande rester av linbanorna från pionjärtiden längs bergssluttningarna, liksom gruvöppningar till nedlagda gruvor.
Varje år byts 25 procent av befolkningen ut. Fortfarande är det inte tillåtet att bo kvar som pensionär.
- Longyearbyen är ett samhälle för de starka. Vi har inga handikappade eller äldre här och inga arbetslösa, säger prästen Leif Magne Helgesen.
DET RYSKA SAMHÄLLET BARENTSBURG ligger fem mil från Longyearbyen. Det kan bara nås med båt eller helikopter på sommaren. På vintern går det att köra snöskoter dit, men de två samhällena verkar befinna sig i två helt olika tidsåldrar.
Enligt Svalbardtraktaten får öarna inte heller användas till militära ändamål. Ett av de främsta skälen till det ryska intresset för ögruppen är att genom egen närvaro kunna konstatera att det inte drivs någon militär verksamhet på ön. Själva byggde ryssarna på 70-talet en bas med fem helikoptrar, vilket vida översteg behovet för gruvsamhället. Konsulatbyggnaden i Barentsburg är så stor att den kunde ha legat i en europeisk storstad.
När Sovjetunionen upplöstes fick det också konsekvenser för den ryska gruv-verksamheten. Förutom Barentsburg fanns det också en gruva i Pyramiden, Efter en flygolycka 1996, där 141 ryska och ukrainska arbetare och deras familjer omkom, trappades verksamheten bryskt ned. Kvinnor och barn togs hem. Pyramiden övergavs närmast över natten 1998. Från 2 500 personer minskade den ryska närvaron till 500 personer i Barentsburg.
Från hamnen är det 186 trappsteg upp till det lilla samhället. Husen ligger i rader med trottoarer av trä mellan sig. I hamnen ligger ett fartyg och lastar kol.
- Det är det andra som har kommit i år, säger tolken Stanislaw, som arbetar på det statliga ryska kolgruvebolaget Trust Arktikugol och som brukar möta de norska turistbåtar som kommer hit.
DEN ENDA AKTIVITETEN i Barentsburg som syns ovanför marken vid vårt besök är tre män som gräver ett dike. Lite längre upp i backen står en byst av Lenin, men de stora väggmålningarna har inte längre kommunistiska motiv. En karta över ögruppen syns i stället över arbetarnas huvuden.
Andrej Kareznikov kommer ut från ett av husen. Han är från den näst största staden i Ukraina, Charkov, med 2,5 miljoner invånare och arbetar som it-tekniker.
Vi frågar vad han gör på fritiden.
- Då arbetar jag. Det finns inget annat att göra här i Barentsburg. Jag saknar min flickvän, min familj och mina vänner, säger han.
Bortsett från upplysningen om att det numera finns datorer även här, är det lite som tyder på några stora ryska investeringar. Hela Barentsburg ser ut att sakta, sakta glida över till att även det bli en spökstad. Trust Arktikugols kontorsbyggnad har på utsidan tagits över av måsar, som byggt bo i fönsterkarmarna.
Inuti är det lika nedslitet. Gruvdirektören är inte på sitt kontor. Vi går ut och får tag på tolken, som till sist lokaliserar honom på en bogserbåt i hamnen. Vi går ned de 186 stegen igen och står till sist framför Boris Nagayuk.
MEN NAGAYUK ÄR SJÄLV DET tydligaste tecknet på att Ryssland förnyat sitt intresse för Svalbard. Han kommer från positionen som andreman i koldivisonen på det ryska energidepartementet. Med 25 års erfarenhet i ett land som producerade 425 miljoner ton kol per år som mest, är det ett klart tecken på att något kommer att ske. Man skickar inte en sådan man för att överse en döende gruva med en årsproduktion på 120 000 ton.
Under många år var varken de norska eller de ryska kolgruvorna lönsamma. På norsk sida behövdes det subventioner på hundra miljoner kronor om året under flera decennier för att hålla liv i verksamheten. De ryska gruvornas ekonomi är svårare att beräkna. Men år 2000 fick Barentsburggruva ett statligt bidrag på fem miljoner dollar på den ryska statsbudgeten.
Lönerna för de ryska kolgruvearbetarna är mycket låga jämfört med norska förhållanden. En norsk arbetare kan tjäna 50 000 kronor i månaden. De ryska lönerna ligger på 6 500 kronor. Under Sovjetperioden var lönerna betydligt högre än på fastlandet.
- Men i dag kan lönerna i Ryssland till och med vara högre än här. Skillnaden mot då är att jag själv kan välja vem jag vill anställa eller avskeda, säger Boris Nagayuk.
- Här i Barentsburg finns det inte kol till att fortsätta driften längre än till 2010. Därför har vi planer på att öppna Grumantgruvan igen. Där finns det resurser för 50 år. Men det kommer att ske med arbetare som bor i Barentsburg.
Från fartyget ser vi på tillbakaresan det som återstår av Grumant, som stått öde sedan 1962. Det ligger vid sidan av ett av de finaste fågelfjällen. Efter allt det bruna och vita är det en lisa att se de gröna och gula färgerna av mossan och laven som växer ovanpå guanon från fåglarna.
Snart grävs det kanske efter kol igen i Grumant.
