Den ryska militärmakten var inte alls förberedd när Ukraina gick över gränsen till Kurskregionen. Ukrainska soldater som deltog i offensiven har vittnat om att de stötte på obeväpnade ryska soldater som satt och drack kaffe. Ingen förväntade sig ett angrepp.
Tio dagar senare uppger Ukraina att man kontrollerar åtminstone 1 000 kvadratkilometer ryskt territorium – en uppgift som är svår att bekräfta, men en spektakulär utveckling i ett krig där Ryssland under året gjort framsteg i östra Ukraina, om än långsamt och med höga förluster.
Kriget i Donbass är statiskt och handlar om uthållighet. Ryssland lägger sin tyngd mot Ukraina, skjuter sönder det de har framför sig.
Men offensiven i Kursk skiljer sig markant från striderna som rasar vid östfronten.
– Den typen av strid som genomförts nu det sista året gynnar Ryssland, där man maler ner och helt enkelt skjuter sönder motståndet, eftersom Ukraina aldrig kommer kunna ställa ut samma antal soldater och artilleripjäser som Ryssland har, säger major Roger Djupsjö, lärare på Försvarshögskolan, som tidigare har utbildat ukrainska specialförband:
Kriget i Donbass är statiskt och handlar om uthållighet. Ryssland lägger sin tyngd mot Ukraina och skjuter sönder det de har framför sig. Ukraina å sin sida försöker göra den ryska offensiven så kostsam som möjligt, så att det till slut blir ohållbart för Ryssland att offra sina soldater för små landvinningar.
Striderna i Kursk skiljer sig från Donbass
Joakim Paasikivi, pensionerad överstelöjtnant och tidigare lärare vid Försvarshögskolan, beskriver den ryska stridstekniken som ”personalintensiv”.
– Man utsätter de egna soldaterna för extremt stora risker och det finns en stor acceptans för egna förluster. Genom att Ukraina långsamt drar sig tillbaka när allt är sönderskjutet och det inte finns något att försvara längre så är ekvationen med stupade och skadade soldater på respektive sida gynnsam för Ukraina. Ryssland har extremt höga förlustsiffror. Stridsekonomiskt går det inte att fortsätta så in i evigheten, för det finns ändliga resurser på rysk sida också, säger han.
Roger Djupsjö beskriver det som en rörlig krigföring, där trupperna ”likt en rännil” försöker hitta den smidigaste vägen framåt.
I Kursk ser det annorlunda ut. Ukraina tillämpar manöverkrigföring, som kan beskrivas som motsatsen till de statiska striderna i östra Ukraina. Roger Djupsjö beskriver det som en rörlig krigföring, där trupperna ”likt en rännil” försöker hitta den smidigaste vägen framåt.
– Den här taktiken bygger ju på att när man kommer fram längs en väg och stöter på ett motstånd så börjar man liksom inte stånga och kriga där, utan man går runt i stället och fångar in det här motståndet på andra änden av byn. Man undviker det hårdaste motståndet, men går på djupet. Så får motståndaren fly i stället, för plötsligt så håller de på att bli inringade, säger han.
Det är en typ av krig som passar Ryssland dåligt. Det beror både på de soldater som de har till förfogande, och på den toppstyrda ryska militära kulturen, enligt Roger Djupsjö.
– De har ganska dåligt utbildade enheter för tillfället och även ett befälssystem där den enskilde befattningshavaren inte får ta mycket mer ansvar än det han har fått order om. Det gör det ju också svårt i den här rörliga striden. Här måste man ha snabba beslut och befälhavare som är längre ner som kan fatta besluten för att fullfölja de här olika uppdragen och se möjligheterna där vid tillfället. Inte vänta på att någon som sitter långt bort ska ge order om att göra det ena eller det andra
Genom att flytta in kriget till Ryssland höjer man också moralen bland stridskrafterna och befolkningen – nog så viktigt i den typen av uthållighetskrig som rasar i östra Ukraina.
Det är för tidigt att avgöra vilken effekt Kurskoffensiven kommer att få för kriget, men det finns en rad potentiella fördelar med den för Ukraina. Det kan vara ett starkt kort i framtida förhandlingar att hålla ryskt territorium, och den ryska ledningen har tappat ansiktet både internationellt och på hemmaplan.
Stärker moralen
Genom att flytta in kriget till Ryssland höjer man också moralen bland stridskrafterna och befolkningen – nog så viktigt i den typen av uthållighetskrig som rasar i östra Ukraina. Dessutom skyddar man ukrainskt territorium, genom att ta tillräckligt mycket terräng för att hindra ryskt artilleri att nå Ukraina.
En förhoppning är att Ryssland ska tvingas flytta styrkor från Donbass till Kursk för att möta den ukrainska framstöten. Än så länge verkar det inte ha fått någon direkt konsekvens för kriget i östra Ukraina. Men även om Ryssland fortfarande går långsamt framåt, så säger sig Roger Djupsjö ha fått rapporter om att vissa frontavsnitt, som har varit intensiva under de senaste veckorna, nu blivit lugnare.
– Jag tror det beror mycket på att man har fått omfördela både förband, men kanske framför allt logistik, till det här genombrottet istället. Allt från artilleri till ammunition och den typen av utrustning, som krävs för att föra den normala striden från rysk sida, säger han.
Han menar att Ukraina vill komma åt bilden av att Putin kan dra upp röda linjer, som väst hela tiden har försökt förhålla sig till, men i slutändan ändå brutit mot.
Jakob Hedenskog, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier, tror att det verkliga huvudskälet för Kurskoffensiven är att skicka en signal till västländerna. Han menar att Ukraina vill komma åt bilden av att Putin kan dra upp röda linjer, som väst hela tiden har försökt förhålla sig till, men i slutändan ändå brutit mot.
– Nu är det den sista röda linjen. Ukraina har visat att man kan gå in på ryskt territorium utan att Ryssland omedelbart utlöser kärnvapenkrig, och man använder även västliga vapen och artilleri med lång räckvidd, vilket i alla fall USA och Tyskland tidigare var emot. Nu har Ukraina visat att det är en falsk röd linje som Putin har satt, som vi har förhållit oss till helt i onödan. Och därmed offrat mycket av Ukrainas territorium och befolkning, säger Jakob Hedenskog.
Fördelarna med offensiven är tydliga, men det sker inte utan risk. För att gå in i Kursk använder man några av sina bästa soldater, som annars kunde ha satts in i försvaret av fronten i öst. Joakim Paasikivi säger att Ryssland långsamt tar terräng i riktning mot orterna Toresk och Pokrovsk, där Ukraina möjligen kan ha tunnat ut försvaret för att kraftsamla i Kursk.
– Det är en militärt vettig metod att ta risk. Om inte Ryssland får ett genombrott i Donbass och går snabbt mot Slovjansk och Kramatorsk, då kan man nog offra terräng för tid på det sätt som man har gjort. Får man framgång i Kursk så behöver det inte vara någon katastrof att man förlorar Niu-York och andra små orter, säger han.
Vad är det man ska använda den tiden till?
– Att tillfoga ryssarna så stora förluster som möjligt. Man låter dem mala ner sig själva. Det förutsätter då att ekvationen stupade/skadade soldater på respektive sida är gynnsam för Ukraina, och det förefaller det vara, för att den ryska stridstekniken är sådan.
Både Roger Djupsjö och Joakim Paasikivi menar att det värsta tänkbara scenariot för Ukraina är att trupperna i Kursk skulle ringas in av Ryssland, och att man skulle mista stora delar av dem.
– Annars blir det ju normal krigföring. Ryssarna kan försöka nöta ut dem, och det är väl det mest sannolika att man försöker göra. Problemet för Ryssland är att om man använder samma stridsteknik som för att få framgång i Donbass, så är det att skjuta bort allting framför sig. Det finns inga orter kvar där ryssarna har gått fram, det är ruiner. Då är frågan om man avser att göra det på sina egna orter också? Det skulle väl vara lite svårt att svälja för den ryska befolkningen, säger Joakim Paasikivi.
LÄS MER:Civila uppmanas ge sig av – Ryssland avancerar
