Björn Lindahl, GP:s korrespondent i Norge, deltog själv i minnesgudstjänsten i Oslo domkyrka.
Hur var stämningen?
– Stämningen var samlad i dag, jag såg ingen som grät öppet. Kyrkan var helt fullsatt och folk stod upp längs sidorna. Jag skulle säga att känslan av samvaro var stark. Det var mycket mer känslosamt under gudstjänsten som hölls för ett år sedan, på söndagen efter terrorattackerna. Då grät många och det var då Jens Stoltenberg första gången talade om mer öppenhet och mer demokrati. I dag var det en väldigt fin och lugn ceremoni, med stark närvaro.
Du talade med Mona Sahlin på väg ut ur kyrkan. Vad sade hon?
– Hon sade att detta är en dag då man bärjade gråta redan då man vaknade. Hon sade att det skulle bli mycket speciellt och känslosamt att återse Utöya. Det var här som hon och Anna Lindh för 20 år sedan första gången träffade Jens Stoltenberg. Sedan dess har Mona Sahlin inte varit på Utöya.
Hur skulle du beskriva minnesceremonin på Utöya?
– Den var enkel och demokratiskt. Jens Stoltenberg satt tillsammans med ett hundratal ungdomar på gräset framför en liten scen. Det var - liksom i kyrkan - en samlad stämning. Det var som mest gripande när Stine Renate Håheim sjöng, då satt ungdomarna och kramade om varandra. Stoltenberg höll därefter ett tal då han pratade om Utöyas dubbla sidor - å ena sidan fullt av glada minnen, å andra sidan ett mörker som inte går att få bort. Det finns olika åsikter om vad som ska hända med ön framöver. En del vill att den ska användas enbart som minnesmärke. Andra menar att det vore låta Breivik vinna. Istället ska man fortsätta föra politiska samtal och anordna sommarläger på Utöya.
