Cesar Millan är ”mannen som talar med hundar”. Hans egen tv-show på National Geografic Channel gör succé, han uppfostrar kändisarnas problemjyckar och sätter de värsta byrackorna på plats. Hans vardag pågår i Hollywood, han är kompis med Oprah Winfrey, Nicolas Cage och Will Smith. Han ler med nyblekta tänder och han hälsar med välmanikerade naglar.
Men Cesar Millan kommer från en helt annan bakgrund, och bara hundarna går att känna igen från hans barndoms verklighet.
- Vi hade kor, apor, kalkoner och en massa hundar på farfars gård. Jag var den enda killen i familjen och tog hand om dem, utan att tänka så mycket på det. Mina systrar höll på med tjejgrejer, det var så det var, säger Cesar Millan och svettas i vårsolen som skiner in genom hotellfönstret.
Tränar ägarna
Han är på blixtvisit i Sverige och har redan rehabiliterat två hundar som reportrar haft med till honom under förmiddagen. Han säger att han tränar ägarna och rehabiliterar hundarna. Det går lika bra i Sverige som någon annanstans, hundar är sig alltid lika; de vill kissa mot ett träd överallt i hela världen.
Det insåg Cesar redan när familjen flyttade till stan, för att barnen skulle kunna gå i en bättre skola. Där fick han genast ett gäng hundar som följde honom vart han gick.
- Jag kallades för ”El Perrero” (hundpojken), vilket betydde att de andra barnen tyckte att jag luktade hund och hade loppor. Jag var inte omtyckt, jag hade mina hundar men inga vänner, berättar Cesar Millan med en intensiv blick som inte släpper taget.
Han följde slaviskt tv-serien Lassie och hundstjärnan Rin Tin Tin och började drömma om att ta sig till Hollywood för att lära upp filmhundar. När han fyllde 21 var det dags. Föräldrarna var oroliga, men argumenterade inte med sin son som de visste hade en obändig vilja.
Illegal invandrare
Cesars pappa lyckades skrapa ihop 100 dollar som sonen fick med sig på resan till Tijuana där han skulle ta sig över gränsen till USA som illegal invandrare.
- Jag höll på i två veckor. Varje dag försökte jag, åkte fast och fick en macka och en cocacola av någon snäll amerikan innan jag blev tillbakaskickad. Det var så vi flyktingar fick mat i magen, säger han och skrattar.
Till slut lyckades en smugglare få in Cesar i landet och släppte av honom i San Diego. Där lärde han sig att sova under broarna, polisen höll sig därifrån. Han lärde sig också att leva på en dollar om dagen, för det kunde han köpa två korvar på Seven Eleven och lägga på hur mycket lök och tomatröra han ville. För att få in sin dollar sopade han gatan eller hjälpte någon butiksägare.
- Mitt första intryck av de amerikanska hundarna var att de var neurotiska! Ägarna hängde efter dem i kopplen, hundarna skällde och slogs med varandra, hoppade på stängsel och rev på dörrarna. Det var helt onaturligt, säger Cecar Milan och skakar på huvudet.
Kenneljobb blev räddningen
Efter bara ett par månader tog han sig vidare till sitt slutmål i Los Angeles, och sökte jobb på en kennel. Där lärde han känna människor som uppskattade hans handlag med djuren och som hjälpte honom med språket, att ta körkort och att komma in i det amerikanska samhället.
- Jag blev snabbt ”mexikanen som går runt med hundar”. Jag fick gott rykte, det spred sig bland kändisarna i stan att jag kunde ta hand om de riktigt svåra hundarna.
Cesar Millan menar att det som hänt i USA – och på samma sätt i Europa – är att man tror att kärlek räcker för att uppfostra en hund. Cesar Millan anser att övning och disciplin är viktigare. En hund ska förhålla sig till gruppen och ha en tydlig ledare.
Kritiseras för brutalitet
Hans metoder har också väckt kritik för sin brutalitet. Bland annat har han använt kontroversiella stryphalsband och praktiserat en metod som han kallar för alfa-rollen, vilken innebär att han bryter ned hunden på rygg för att visa vem som bestämmer. Millan menar att metoderna är underordnade målet: att vara en tydlig ledare.
- Vi människor tror att det handlar om att ha inflytande och pengar, men sådant respekterar inte hundar. Egentligen tror jag att vi har mycket att lära av dem. Politiker pratar strategier medan väljarna vill känna att de är bra och starka ledare, säger Cesar Millan.
Han är extra tuff mot framgångsrika kvinnor, som han menar släpper sin auktoritet i relationen till sina husdjur. Som Oprah Winfrey, en av Cesars mest nöjda uppdragsgivare och förespråkare.
- Obama har henne att tacka för att han sitter vid makten, hon har extremt stort inflytande. Men inte över sin hund. Med den har hon abdikerat och hon behandlar den som en baby. Det händer alltför ofta med annars starka kvinnor.
Sneglar mot ursprungsbefolkningarna
Nej, Cesar Millan har inte mycket till övers för den västerländska husdjurskulturen. Han sneglar istället mot ursprungsbefolkningarna. Han drömmer om att åka till Amazonas och lära sig av indianerna, de har en sund relation till sina djur. De skulle aldrig komma på tanken att använda koppel, fnyser han.
”El Perrero”, hundpojken, har egentligen inte förändrats i grunden. Nu har han en egen ranch utanför Los Angeles där han helst tillbringar sin tid i skitiga arbetskläder. Sönerna följer med ibland, men annars umgås han mest med sina hundar.
- Allt var så mycket enklare på farfars gård. Nu är det så mycket business och ”skit”, säger han lite drömmande när vi går ut för att fotografera i solen.
Sedan kommer han på sig och ler med sina bländvita tänder:
- Fast det här är ju fantastiskt. Arbetet har gett mig fantastiska möjligheter!
1. Tänk på kroppsspråket, sträck på dig och skjut fram bröstet för att signalera ledarskap.
2. Var rak. Krångla inte till det, diskutera inte med hunden. Var inte känslomässig i din argumentation.
3. Se hunden som en hund, inte som en människa.
1. Att förmänskliga hunden.
2. Tro att hundens största och första behov är kärlek.
3. Börja gulla med hunden så fort den vaknar. Då blir den överaktiverad och stressad.
