Tid sägs ge rum för reflektion. Men i ett ständigt föränderligt Kina finns föga utrymme för eftertanke. 100 dagar efter OS-invigningen har Peking återgått till sitt vanliga kaotiska jag.
Lyftkranarna reser sig över stadens oändliga byggarbetsplatser, där nya skyskrapor i rask takt skjuter i höjden.
Trafiken längs den kinesiska huvudstadens många ringleder rör sig precis som före spelen i snigelfart.
Förberedelserna inför det kinesiska nyåret i slutet av januari är redan i full gång. De gigantiska plakat som i åratal proklamerat spelens ankomst, och som ännu pryder fasader och reklampelare, är det enda som skvallrar om att staden nyligen stod värd för världens största idrottsfest.
Att Peking till skillnad från tidigare OS-städer inte blickar bakåt beror delvis på att så mycket har hänt efter spelen.
Mjölkskandalen som drabbat tiotusentals kinesiska barn har sedan avslöjandet, vilket kom efter OS, varit det största diskussionsämnet kring kinesiska middagsbord.
Kinas första rymdpromenad har likaså fått stort utrymme på tidningarnas löpsedlar.
Vidare har den pågående världsekonomiska krisen, i takt med att utlandets efterfrågan på konsumtionsvaror minskat, kommit att dominera dagordningen den senaste månaden i ett Kina vars ekonomi drivs av export.
Men att Kina inte drabbats av den beryktade post-olympiska depressionen beror framför allt på att OS här ses som början snarare än slutet på en lång process. För många kineser markerade de olympiska spelen landets inträde i den globala gemenskapen.
Omvärldens hyllning av spelen har gett Kina en ny känsla av att vara respekt och accepterat. Att då blicka bakåt är meningslöst. Nu är det bara fortsatt framåt som gäller.
