– Det här är allt vi får med oss, säger Anastasiya, 20, och pekar på några påsar och väskor.
Det är bråttom att komma i väg. En elstation, bunden till tågstationen har redan förstörts av en glidbomb. Dånet hördes över hela staden. Några minuter senare slickade flammorna och en tjock, stickande rök byggnaderna runt omkring.
Det tycktes knappt beröra Ania, 70, som lommade över rälsen samtidigt som brandkåren försökte släcka elden.
– Jo, jag hörde smällen från mitt hus där borta, säger hon.
Brandmännen arbetar i ständig rädsla för att en andra missil, drönare eller glidbomb ska avfyras medvetet precis när räddningsmanskapet har anlänt.
På den närliggande tågstationen finns också en rädsla för att ryssarna ska bomba den, just när hundratals flyktingar samlas på perrongen. Det har hänt förr i Ukraina.
Hukandes på perrongen kring några påsar och väskor försöker Iryna, 41, lugna sin orolige son Ivan, lite drygt två år gammal. Pojken har varit med förr:
– Det här är femte gången som vi flyr, säger mamman. Hon fick plats på det som ska bli det sista tåget ut från Pokrovsk. Sen återstår bara bussar.
Nu hoppas hon återskapa ett liv i centrala Ukraina.
Järnvägsknuten Pokrovsk är lite av Donbass Hallsberg. Härifrån tar man sig antingen vidare in till de andra stora städerna som Kramatorsk i Donbass eller vidare västerut till Dnipro.
Staden och dess järnväg är byggd för att forsla ut allt som finns i gruvorna: kol, men även några av Europas största litiumfyndigheter som snart riskerar hamna i ryssarnas händer.
Vägrar tro att staden faller
Till Pokrovsk kom flyktingar från andra grusade städer som Bachmut eller närliggande Avdijivka under krigets första två år. Här kunde de etablera sig eller också vila upp sig innan de slussades vidare ut i landet.
Att staden en dag skulle falla fanns inte riktigt på kartan, och finns det fortfarande inte för många av invånarna.
– Militären säger att vi har max två-tre veckor på oss att evakuera. Men jag tror inte på det. Jag tror att våra soldater kommer att stå emot ryssarna, säger Tamara som bor i Rodynske, intill Pokrovsk. Hon ska trots allt evakuera, men hoppas komma tillbaka om någon vecka för att se till lägenheten. En evakueringsbuss med både säten och bårplatser körs fram och hennes äldre granne, Olga, bärs ned för trapporna.
De bor på ”Tysta gatan”. Gatan riskerar snart förtjäna sitt namn.
Sakta men säkert tystnar den kulturrika staden Pokrovsk med sina affärer, parker och biografer. Krigets muller med dovare utgående eld och mer visslande ingående förstörelse tar i stället över luftrummet.
– Det här var en så vacker stad med parker och blommor. Se på alla rosor bara som symboliserar vår stad, säger Antonina, 56, som står på balkongen i den ljumma sensommarkvällen. Före klockan elva och efter klockan tre på eftermiddagen råder det utegångsförbud.
Antonina tänker stanna för att ta hand om sin gamla mamma. Men också för att hon inte vet vart de skulle ta vägen.
Mittemot hennes hus har en missil fullkomligt grusat det hotell som en gång stod här.
Militären tar över lägenhetshusen
Sakta men säkert ömsar Pokrovsk skinn och militärer börjar diskret bosätta sig i lägenhetslängorna. Deras bilar parkeras försiktigt under träden för att inte röjas av fiendens drönare.
För varje dag som går kommer gränserna mellan civila och militära måltavlor att suddas ut. Det är även därför som de ukrainska myndigheterna vill evakuera så många som möjligt, medan tid är.
På gatorna åker en polisbil runt och basunerar ut uppmaningar till civilbefolkningen att lämna staden. Samtidigt är Pokrovsk fortfarande ett samhälle där bilar stannar vid fungerande trafikljus och en kvällsjoggare kan dyka upp på en boulevard.
Gränsen för när det är dags att fly en stundande katastrof är högst personlig.
– Det var först när en granat slog ned där borta, framför vårt hus som vi bestämde oss för att lämna. Ser du kratern, säger Svitlana, 64 som nu har packat sin röda Lada till bristningsgränsen för att fly med make, dotter och katt.
Men det finns också de som stannar till nästan varje pris. Det handlar inte bara om de beryktade ”väntarna”, de som misstänks både vänta och önska att få leva under ryskt styre – ofta äldre sovjetnostalgiska personer.
Entreprenören Alexij drev en butiksrörelse i martyrstaden Avdijivka.
– Mot slutet sålde jag mest saker som militärerna hade användning för; satellitgrejor och sådant, säger han och bjuder på en kaffe i en prydlig tobaksaffär, kombinerad som kafé och livs. Han visar en bild på sin partner i skyddsväst och hjälm vid kassan.
Hans butik bombades till slut liksom resten av staden. Han vet att det är vad som riskerar hända med den nuvarande affärsrörelsen.
– Då tänker jag öppna exakt samma butik i Dnipro eller i Kiev. Jag ger mig inte, säger han.
Det scenariot närmar sig dag för dag. En efter en faller byarna ute på slätten mellan Pokrovsk och Avdijivka.
”Nu förstår jag hur mina föräldrar kände sig”
Militärer vi träffar i en stuga utanför Pokrovsk beskriver ett kaos där frontlinjerna är oklara. Ingen vet längre med säkerhet om fienden är bakom eller framför. För de civila som är kvar i området är situationen kritisk.
– Vi satt och tryckte i tio dagar i en källare innan räddningsteamet kom, berättar Katya, 28, från byn Ukrainska, ett samhälle några hundra meter från de ryska soldaterna. Nu har hon lyckats ta sig in till Pokrovsk för att slussas vidare med sin katt som förlorade hörseln i bombningarna – men utan sin pappa som hon har tappat kontakten med.
– Han var i en annan del av byn, men han svarar inte i telefon, säger hon. Stämningen i källaren var hemsk säger hon.
Speciellt som två av personerna i källare, enligt henne, var ryska angivare.
Hon hoppar in i en buss samtidigt som ett nytt räddningsteam från hjälporganisationen East-SOS åker ut på en runda till innan dagen är över.
En av de pensionärer som de hjälper ned för trapporna i den gamla arbetarlängan är Lyudmila, 85. Hon har kammat sitt hår, satt på sig en grå kavaj och insisterar på att gå ned för trapporna för egen maskin.
Väl inne i evakueringsbilen har hon svårt att hålla en tår tillbaka:
– Nu förstår jag hur mina föräldrar kände sig när de också tvingades evakuera härifrån under det andra världskriget, säger hon.
LÄS MER:Ukrainskt jätteanfall: Över 140 drönare
