Yrkesdykarna Johan Rolandsson och Ellen Schagerström tråcklar på sig sina lufttuber. Paketen på 30 kilo är laddade med 14 liter luft med 200 bar styck.
De tar spjärn mot dykbåtens sittbrunnssits för att inte bli för baktunga och tappa balansen när de reser sig upp.
– Ska vi åla oss i från båten, frågar Ellen.
– Ja, det är för grunt för att hoppa, säger Johan.
Ellen spänner åt remmarna, kontrollerar luftregulatorerna och hoppar i från båten som ligger förtöjd vid småbåtshamnen Rixö. Bakom en udde mitt i Brofjorden syns Preems oljeraffinaderi utanför Lysekil. Oljeraffinaderiet är Sveriges näst största hamn, räknat i mängden gods.
Johan hoppar i efter Ellen, som tecknar ”okej” åt dykledaren Lars-Ove Loo innan de sänker ner sig i det 16 grader varma vattnet.
Johans två strålkastare försvinner in under flytbryggan där Ellen svävar med ryggen mot botten. Luftbubblor bryter genom havsytan när Anna Dimming, samordnare för invasiva akvatiska arter på Länsstyrelsen Västra Götaland, lägger sig raklång på bryggan och sträcker ner armarna i vattnet.
– De är så pass hårda så man känner dem rätt tydliga i jämförelse med våra inhemska tarmsjöpungar som är sladdriga, säger Anna Dimming och drar med händerna på måfå mot bryggans flytelement.
Hennes fingrar söker efter en nykomling i svenska vatten: Lädersjöpung.
Är rynkig och knottrig
Lädersjöpung är ett manteldjur med det vetenskapliga namnet Styela claba och är döpt efter dess läderartade yta som är rynkig och knottrig.
Den har sitt ursprung i nordvästra Stilla havet och utvecklas till sjöpung efter att ha simmat runt som fiskliknande larver. I larvstadiet försöker den hitta en ledig, hård yta där den kan fästa sig och utvecklas till sjöpung. Eftersom den bara lever något dygn i larvstadiet kan den inte transportera sig längre sträckor på det sättet.
När den hittat en lämplig plats, ofta vid mänskliga konstruktioner som bojar, bryggor och båtar, utsöndrar den ett lim och förvandlas till sjöpung.
– När den satt sig tillbakabildas hjärnan och ryggsträngen så den blir bara ett könsorgan och magsäck. De filtrerar maten och behöver inte springa efter den. Så det är bara att sitta och gapa och föröka sig, säger dykledaren och havsforskaren Lars-Ove Loo.
Det låter som ett ganska härligt liv?
– Fast den är inte medveten om vad som sker, säger Lars-Ove Loo.
Som fripassagerare på fartygsskrov har arten spridit sig över världshaven och observerades första gången i Västeuropa utanför Plymouth i Storbritannien 1953, sannolikt via de brittiska krigsfartygen som återvänt från Korea-kriget två år tidigare.
Sedan dess har den spridits vidare till Frankrike, Irland, Danmark och Norge. Lädersjöpungen har också etablerat sig på de nordamerikanska kusterna, i Australien och på Nya Zeeland.
Första fyndet i Sverige
I mitten av augusti larmade havsakvariet Havets hus i Lysekil om att de hittat en större mängd av lädersjöpung i en intilliggande hamn. Länsstyrelsen anlitade ett dykarteam som i en akut insats började försöka rensa hamnen från den invasiva arten i hopp om att utrota den.
– Ett tag tänkte jag att man kunde göra en sanering. Men det var så många att det bara var att ge upp, säger dykaren Johan Rolandsson.
Orsakar stora problem för mussel- och ostronodlare
Eftersom lädersjöpungen påverkar sin omgivning räknas den som en invasiv art. I Kanada har den skapat stora problem för mussel- och ostronodlare då den sätter sig som stora klasar och täcker odlingarna.
I och med att den livnär sig på växt- och djurplankton riskerar den att konkurrera ut blötdjur som äter samma sak.
Efter upptäckten av lädersjöpung på en vågbrytare i närheten av de första fynden undersökte de var vågbrytaren kom från – en form av smittspårning.
Vågbrytaren, som ska skydda hamnen vid hårt väder, hade bogserats från Rixö småbåtshamn ett år tidigare, varför dykarteamet nu befinner sig här för att leta efter fler lädersjöpungar.
”Det är nog kört”
Strålkastarskenet syns igen under ytan och Ellen sträcker upp handen mot den stålblå oktoberhimlen. Hon lägger ett knippe lädersjöpungar på bryggan.
Anna Dimming är besviken:
– Vi hoppades att den bara fanns vid ett litet begränsat område. Men tyvärr har vi hittat rätt så stora mängder även här. Det kan betyda att det är ganska kört. Vi kommer inte kunna utrota den, men vi kanske kan minimera spridningen till skyddade områden. Så fort en främmande invasiv art har etablerat sig i havet är det omöjligt att få bort den helt.
Förhoppningen är att den beter sig som i Norge, där den i stort sett endast har observerats i hamnar och sällan ute i den fria naturen.
– Vi vet ju ännu inte hur den här kommer att bete sig hos oss. Om man hittar dem får man gärna slänga upp dem på land och rapportera fyndet till hemsidan rappen.nu, så vi ser hur de sprider sig, säger Anna Dimming och plockar upp en lädersjöpung ur en återförslutningsbar påse.
När hon trycker på sjöpungen sprutar den ut en decimeter lång vätskestråle.
– De är lite ekivoka, säger Anna Dimming och skrattar innan hon lägger tillbaka den i påsen som hon ska ge till sjömatskonnässören Kennet Lundin.
– Våra vanliga tarmsjöpungar går ju att äta och Kennet har redan ett recept på den här arten. Men de ser inte så aptitliga ut, säger Anna Dimming från länsstyrelsen.
Sjöpungar
Sjöpungar är den artrikaste gruppen bland manteldjuren. De känns igen på sitt fastsittande vuxenstadium.
Det förekommer 81 arter av sjöpungar i Norden. Totalt finns 2 500 arter beskrivna.
Lädersjöpungen kallades tidigare för ostasiatisk sjöpung då arten har sitt ursprung i nordvästra Stilla havet, utanför Japan, Korea, norra Kina och Sibirien.
Spridningen beskrivs som explosionsartad och det finns rapporter om tätheter på 1 500 individer per kvadratmeter.
Källor: Artdatabanken & Havs- och vattenmyndigheten
LÄS MER:Lädersjöpung upptäckt i svenska vatten
LÄS MER:Marinbiologen som äter allt har skrivit en kokbok
LÄS MER:Havsspyan får nytt namn
