– När jag träffade dig för första gången var du så här hög, säger Tommy Nilsen och håller handen någonstans i armbågshöjd på Darlan. Då var han inte mycket till spelare, men nu är han vår toppforward som öser in mål.
Darlan är en av 300 killar från Rio de Janeiros kåkstäder, så kallade favelor, som är engagerade i Tommy Nilsens sociala projekt Karanba.
Historien började med att den norske elitfotbollsspelaren skadade sitt knä så illa att karriären var över, åkte till Brasilien 2005 och förälskade sig i landet och människorna. Samtidigt var det omskakande att se den sociala orättvisan:
– Är du född i fattigdom i Brasilien är du också dömd att dö i fattigdom. Det finns få möjligheter att ta sig ur den.
Tommy bestämde sig för att stanna i Brasilien och försöka förändra något genom det han själv brann för – fotboll.
Nu hjälper han de unga killarna från favelorna med skolgång och hembesök, samtidigt som de får chansen att förverkliga drömmen om en fotbollskarriär.
– Ute i favelorna har killarna bara negativa frestelser: kriminalitet, narkotikahandel och en utbredd korruption. Utan positiva förebilder finns ingen framtidstro, säger Tommy.
Genom projektet har han sett killarna växa, både på och utanför planen.
– Jag tror att sportslig utveckling är en konsekvens av personlig utveckling. Samtidigt som du växer som människa blir du en bättre fotbollsspelare.
Nu väntar kvartsfinal för Darlan och hans lagkamrater, som förra året vann hela cupen.
– Det var en enorm lyckokänsla, säger Darlan, som i framtiden hoppas bli fotbollsproffs och därigenom kunna hjälpa sin familj.
– Jag tror att hela upplevelsen och att få spela på en stor arena betyder mer för våra killar än för många andra, säger Tommy. Vinsten var ett bevis på att man aldrig ska sluta drömma.
Tommy har planer på att få med tjejer i projektet, och då fånga upp dem redan i 10-årsåldern. Det ger en större kontinuitet och ungdomarna hinner få en ordentlig relation till varandra och till Tommy.
Snart släpps den första kullen ut i verkligheten och Tommy inser att han och Karanba inte kan vara med hela vägen.
– Vi vill förbereda dem för livet, öppna för större möjligheter efter Karanba. Vi kan inte ge dem en framtid, den måste de skapa sig själva. Men vi kan ge dem ett hopp om en framtid.
