Janne Andersson anlände till den sista presskonferensen under skydd av ett paraply, i en stad där molnen tornat upp sig och den svenska VM-temperaturen sjunkit med över 100 procent. I grader räknat. 14 nu, mot 30 i Gelendzjik.
Vår svenska förbundskapten städade av alltihop som han brukar. Risk för underskattning? Icke. Behov av personbästa? Definitivt. Respekt för motståndaren? Utan tvekan.
Vore jag schweizisk VM-reporter och utsänd för att leta sprickor i det blågula, skärvor av ökat eget hopp skulle jag ha lämnat besviken.
Mig har Janne Andersson under detta världsmästerskap inte gjort besviken en enda gång, vid något enda tillfälle.
Det är känslor, engagemang och tydlighet. Det är resultat, öppenhet och taktkänsla.
På en arena som liknar ett rymdskepp är uppdraget i kväll att placera ut en blågul sköld som tål angrepp från alla tänkbara vinklar, på alla möjliga sätt och på nytt få Sverige att lyfta.
Vi kan vara på väg hem i morgon. Vi kan också sväva vidare mot Samara, via sjunde himlen och med hela den engelska fotbollshistorien i vårt knä.
Skäms över tanken
Det är ju upplagt för det; ännu ett VM-möte mot England. Och jag biter mig i tungan när jag skriver det, skäms för att inte ta en match i taget och lyckas hindra den tanke som rusar.
Schweiz i åttondelsfinal.
England eller Colombia i kvartsfinal.
Ryssland eller Kroatien i semifinal.
Och Brasilien i final, som en repris på det 60 år gamla mötet i Solna.
Jo, Janne Andersson fick en sådan fråga med och svarade som förväntat.
VM-finalen på Råsunda, där Nils Liedholm angav tonen och Pelé fick sista ordet, saknar helt betydelse som inspirationskälla inför Schweiz i kväll.
Att de största återstående nationerna finns på motsatt planhalva av spelschemat är av större vikt. Som Belgien, Frankrike, Brasilien och Uruguay.
Schweiz, tänker ni. Lättare än Tyskland, på samma nivå som Mexiko?
Säg inte det. Världssexan, med två nyckelspelare avstängda och fler topp-fem-liga-spelare än oss, förlorar i princip aldrig och har i Ryssland chansen att nå sitt främsta VM-resultat sedan hemma-VM 1954.
Vodkaförfriskad ryss
Kvartsfinal då. Kvartsfinal nu? Jag skulle säga 50/50, men har en gnagande känsla av att det här kan vara på väg att glida oss är händerna.
Inte så mycket för det taktiska, tekniska eller fysiska, inte för motståndet i sig. Gustav Svensson kommer göra sitt bästa för att ersätta Sebastian Larsson i ytan framför eget straffområde, Andreas Granqvist stångas vidare och Emil Forsberg förmodligen höja sig lite till.
Mer för det mentala.
Lyckas spelarna verkligen hålla sig kvar kvar i den fokuserade VM-bubbla vi andra för länge sedan lämnat? Hur undviker man som spelare att vara nöjd när prestation och förväntningar redan överträffats?
Hur klarar man helt enkelt av att sikta vidare; längre, snabbare, högre och bättre?
Jag funderar på det här när ni räknar ned till avspark.
Resan fram tills nu har varit lång och lustfylld. För GP:s del innebar söndagen ett känsloladdat ryskt kvartsfinalbesked intill en vodkaförfriskad yngling på ett uråldrigt flygplan och en kvällsittning på ett ryskt hotell med en dansk scout och missade straffar.
Det som ena stunden ter sig nära kan nästa vara en avgrund bort.
Island utslaget, Danmark borta, men Sverige är kvar.
Vi är kvar och kommer aldrig, aldrig få ett bättre läge.
Så … ta det!
***
Apropå Gustav Svensson. En kinesisk journalist förhörde sig under presskonferensen på tyska huruvida den tidigare Guangzhou-spelaren kommer få chansen från mot Schweiz. Janne Andersson gjorde inget avsteg från regeln att offentliggöra startelvor först timmen före avspark, men svarade ändå artigt. ”Gustav är en bra spelare och bidrar på olika sätt. Han kan mycket väl vara med och spela. Du får se i morgon”.
***
Mina straffskyttar om det skulle behövas är i tur och ordning Andreas Granqvist (såklart), Marcus Berg, Ludwig Augustinsson, Ola Toivonen och Jimmy Durmaz. Reservation för att Berg och Toivonen är utbytta. Garderar med Forsberg och Kiese Thelin.
***
På min ranking skulle en kvartsfinalplats klassa in en bit bakom silvret 58 och bronset 94, men på samma nivå som bronset 50 (två segrar) och strax före ”femteplatsen” 74.
