Förmiddag i stallet är sällan lika med lugn och ro. Medan lektionshästarna tillbringar dagen utomhus arbetar personalen för att hinna mocka alla boxar, sopa gångarna och förbereda foder inför dagen.
Till kvällen ska hästarna in igen och anläggningen fyllas av elever. Göteborgs fältrittklubb engagerar 900 medlemmar och håller omkring 700 uppsittningar i veckan från nybörjarnivå till tävlingsgrupp i klubbens enorma ridhus.
Det innebär en hel del människor som varje dag sitter på hästarna.
Till hösten kommer dock ett nytt inslag att ingå i den ordinarie verksamheten: En grupp för de som inte vill, eller kan, rida.
– Det har varit en diskussion som pågått under höst- och vårterminen. Vi såg att vi tappade elever som slutade för att de inte vågade rida eller hade ont i kroppen, och då kom tankarna kring hur vi skulle göra för att behålla dem, säger stallchefen Therese Reimer medan hon vant rensar ut dynghögar med grepen ur en av boxarna.
Intresset för den nya satsningen har varit närmast enormt beskriver hon, och det hårda trycket på de få platser som erbjöds i den nya gruppen har gjort att det fick bli en grupp till – som blev full lika snabbt.
– Det är så klart jätteroligt och känns helt rätt i tiden. De som är med i grupperna är framför allt folk som kanske inte vågar rida, där livets krämpor kommit i vägen eller de som helt enkelt vill lära sig mer. Det finns ju så mycket mer kring hästarna än att bara rida, och kunskapens ryggsäck kring det här blir aldrig för tung att bära.
Hästvälfärd på tapeten
Under våren fick en ridskola i norra Sverige stor uppmärksamhet för att de beslutade att införa en viktgräns för eleverna, med hänvisning till hästarnas välfärd. Flera medier lyfte frågan, och Svenska ridsportförbundet svarade med att gå ut och och avråda föreningar från att ha viktgränser, då det inte är förenligt med Riksidrottsförbundets riktlinjer kring vikt och barnidrott. I stället efterfrågas en annan anpassning av hästarna inom verksamheterna.
GFRK har haft viktgränser på sina hästar i 15 år, men viktfrågan är heller inget som varit avgörande för beslutet att börja med avsuttna grupper. Däremot ser Therese Reimer att man nu kan tillgodose en bredare målgrupp och samtidigt inte vara så beroende av att anpassa hästarna, något som i dag är en utmaning för många ridskolor.
– Vi kommer ju helt ifrån det här med att matcha häst och ryttare. I och med att man inte rider på dem kan till exempel vuxna som vanligtvis inte rider ponnyer hantera dem också. Vi kan även använda gruppen till att slussa in nya hästar i verksamheten. Det är ett vinnande koncept på många plan.
Ridsporten har under det gångna halvåret kantats av mörka rubriker om avslöjanden av hårda träningsmetoder inom eliten på flera håll, både i Sverige och utomlands, och debatten kring hästarnas välfärd är högaktuell, inte minst med anledning av OS i sommar.
Händelserna och den efterföljande kritiken mot sporten och ridning i allmänhet har även påverkat eleverna på ridskolan där man märker ett uppdämt behov av att prata, enligt Therese Reimer.
– Det här är en verklighet som finns, tyvärr, och folk har behövt att prata. Vi har alltid känt en trygghet i att vi väldigt länge har varit transparenta i vår dagliga drift och hur vi håller häst. Våra stallar är öppna, vem som helst får komma hit och vi har alltid känt oss trygga i det vi gör och står för. Sedan är det är klart att det gäller att hänga med i samhällsdebatten och hela tiden funderar på varför man gör vissa saker och hur vi motiverar dem. Man vill ju utbilda kring hela hästen och hästvälfärd, det är målet.
På Göteborgs fältrittklubb får man inte fotografera eller filma under lektionerna, om inget annat godkänts av deltagarna, och det beror på att de framför allt vill skydda ungdomarna från hårda kommentarer på nätet – där klimatet blivit tuffare menar Therese Reimer.
– Toleransnivån är nere vid knäskålarna, det märker vi av för att vi lägger ut ganska mycket av vad vi gör här på sociala medier. Innan varje inlägg läggs ut är det flera personer som ser över hur det kan tolkas, för att vi vet att det kommer uppstå frågor. Då är det bra att försöka svara på de givna frågorna med en gång.
Viktigt att ifrågasätta
Men att fler ställer frågor om hästarna och hanteringen av dem är bra och glädjande menar Therese Reimer, som samtidigt efterfrågar en ökad transparens inom toppsporten.
– Jag som har varit aktiv inom näringen hela mitt liv har länge haft med mig att sporten är ifrågasatt. Vi gör allt vi kan här på marknivå, vi har myndigheternas ögon på oss och vi tar hela tiden aktiv ställning till vad vi gör och varför. Vi jobbar inte bakom stängda dörrar. Toppsporten måste göra samma sak och öppna sina stallar och visa vad de gör helt enkelt. Sedan är det viktigt att alla tar ställning utan att det blir pajkastning.
Hon tillägger:
– Jag tror att det handlar om att ridsporten över lag behöver ta ett bredare ansvar för hur vi håller häst och utbildar människor och i vilket syfte vi gör saker och ting. Här vill vi jobba mer mot en hästskola än en ridskola, för att det finns så mycket mer att göra med hästarna än att rida på dem.
Ponnyn Bezzi är kanske inte någon talang för en 1.60 hoppning i världscupen, men hon ställer upp när Therese Reimer ska demonstrera longering, som kommer vara en del i kursplanen för den nya avsuttna gruppen och som är något man ofta använder sig av för att se hur hästen rör sig vid till exempel ett veterinärbesök.
Med hjälp av en lina håller hon den vita ponnyn i en cirkel runt sig och släpper henne inte med blicken.
– Det är viktigt att man hela tiden ser till att hästen är hos en mentalt, så att den inte är lite yvig. Då kan det lätt bli att den hoppar i väg. Man får vara noga att läsa av henne, och vill hon pausa får hon göra det. Jag gör ingen grej av det.
Att använda allt mindre utrustning både avsuttet och uppsuttet har fått ett uppsving och diskuteras flitigt i sociala medier. Att jobba hästarna helt lösa kan också bli något som den nya gruppen kommer ägna sig åt på GFRK, men det får inte äventyra säkerheten, säger Therese.
– Vi måste alltid ha säkerheten i första tanke, sedan kan jag absolut tänka mig att man kommer släppa hästen lös och jobba lite därifrån.
– De hästar som behöver gå bettlöst hos oss gör det, samt de som går bättre utan sadel. Så det har vi redan i verksamheten, men det är så klart att intresset för hur lite man kan göra och ändå få resultat har ökat. Det är något man hela tiden får prata kring, och något jag tror att den här avsuttna gruppen kommer att djupdyka litegrann i.
LÄS MER:Förundersökning mot elitryttare nedlagd
LÄS MER:Förbundskapten Bo Jenå ser positivt på dressyrens framtid
LÄS MER:Så gick det för hästarna som lottades ut under Gothenburg horse show
