Mina föräldrar separerade redan när jag var liten. Jag bodde hos mamma, men de allra flesta helger tillbringade jag hos pappa. En sak blev snabbt en tradition där på tidigt 80-tal – Tipsextra och pizza på lördagar. Det var då jag blev helt såld på den engelska fotbollen, på läktarkulturen och allt runt omkring. Mitt pojkrum klädde jag i planscher på engelska lag och spelare. Och jag var betydligt bättre på att plugga laguppställningar än läxor.
Så fortsatte det och jag kommer aldrig att glömma när jag och min kompis Johan, klev på DFDS-båten från Skandiahamnen till Harwich. Vi hade som nyblivna 18-åringar sparat ihop pengar till vår första fotbollsresa och på lördagen den där novemberdagen väntade Arsenal-Manchester United.
Direkt efter Arsenals tunnelbanestation märkte vi verkligen att det var matchdag. Det var högljudda programbladsförsäljare, det var fish&chips och det var något som liknade korvar som med mycket och stark senap var ätbara. Vi njöt av att vara på plats och efter ett tag kom vi fram till puben The Gunners. Där drack vi en pint för något pund och fick uppleva hur engelsmännen verkligen laddar och sjunger innan match. Islington var inte som i dag en blomstrande stadsdel med nybyggnation, moderna restauranger, kaféer och barer. Långt därifrån. Ett tag funderade vi om det verkligen fanns varmvatten i de sunkiga radhusen när vi närmade oss Highbury.
Avsparkstiden var såklart 15. Mörkret hade precis lagt sig över arenan, regnet låg i luften och det var en alldeles underbar atmosfär där de båda lagens supporterklackar gjorde vad de kunde för att överrösta varandra. Nu skulle vi få uppleva det vi drömt om så länge. Vi fick platser nästan vid sidlinjen och jag minns att vi blev fascinerade över hur nära vi kom och till och med hörde spelarnas kommentarer. Här hemma var ju löparbanor standard.
Det blev ett otal båtresor över till England och varje gång bodde vi i de där hytterna längst ner, med väggar som lämnade en bit både upp och ner. Sunkiga Regent Palace, med toaletter och duschar i korridorerna, vid Piccadilly Circus blev det självklara ”fotbollshotellet”.
Båtlinjen lades ner när lågprisflygen gjorde entré, men mina resor till England har fortsatt och matchdagarna har alltid varit detsamma - en stabil kaloririk engelsk frukost tillsammans med några dagstidningars fullmatade fotbollssidor och sedan tidig avresa ut till arenan. Att bara strosa omkring, ta en pint eller två på puben, andas in den härliga atmosfären – ja, jag bara älskar det.
När jag fick mitt drömjobb som fotbollsreporter på GP-sporten, var jag alltid otroligt snabb på att försöka lägga beslag på alla reportageresor till de brittiska öarna. Har slutat räkna, men en bra bit över 50 resor har det blivit. Och många fler skall det bli. Närmast väntar en av GP-sportens fullbokade läsarresor till Liverpool och ett besök på ett knökfullt Anfield.
Det är såklart speciellt att gå på en Premier League-match och jag är oerhört privilegierad som har fått gjort det så många gånger, men faktum är jag gärna ser en match i de lägre serierna. Upplägget är detsamma, men skillnaden är att arenorna är betydligt äldre, det är lite mer genuint – och därmed mycket mer Tipsextra-känsla.
Tack vare Tipsextra saknar intresset för Premier League motstycke hos oss skandinaver. Flera av de engelska storlagens supporterklubbar här är bland de största i världen utanför England. Via diverse supportersajter kan vi följa lag och spelare mer eller mindre i realtid och intresset för att se en match på plats är så stort att till exempel flygbolagen satte in extra avgångar mellan Oslo och Manchester, tack vare en viss Ole Gunnar Solskjaers comeback på Old Trafford.
Lars-Gunnar Björklunds skapelse och professionella bygge i SVT-huset på Delsjövägen andades kvalité rakt igenom. Upplägget med införsnack, följt av matchen och sedan eftersnack var genialt. Ett tydligt bevis för det, är att det fungerar alldeles utmärkt även i dagens kommersiella tv-värld. Ingvar Oldsberg, Ralf Edström och Stefan Thylin är förvisso utbytta mot Ola Wenström, Pontus Kåmark och Erik Niva. Visst, lite mindre göteborgsk humor men annars är det mesta sig rätt likt.
Och ”pling i rutan” är kvar.
När Bingolotto för ett par år sedan firade 25 år, så var det ett styrkebesked. Tipsextra och dess arvtagare har nu funnits i 50 år - och kommer att finnas i lika många år till.
Tack vare Lars-Gunnar Björklunds briljanta idé.
