I fem års tid har det här landslaget växt stadigt. De kämpade tappert i Brasilien. De vann mark i Frankrike. Här i Japan var de redo att ta över damfotbollens tron. I Yokohama spelade de bäst fotboll i 120 minuter. I några få var Kanada bättre på straffar.
Det är oerhört mörkt just nu, men om man spejar in i framtiden tycker jag det ser så ljust ut att man gör bäst i att bära keps. Och då är det inte de svenska tröjorna som bländar mig. Detta må ha varit turneringens sista match men jag har väldigt svårt att se den som ett slut. Alla förutsättningar finns för att etablera en dynasti i klass med den japanska (de har väl hållit igång sisådär 2680 år vid det här laget).
De två spelare som lämnar laget har redan klara ersättare (Falk/Musovic för Lindahl, Bennison för Seger och Zigiotti Olme, även om inte hon är med här, för Asllani). De som är kvar kan spela många mästerskap till. Det gör inte förlusten mindre bitter.
Framgångsrik matchplan
Den svenska matchplanen i den här finalen var lika tydlig som den var framgångsrik initialt. Man styrde Kanadas anfall till Hanna Glas högersida – och anföll sedan snabbt på samma kant vid bollvinst. Hade sporten varit handboll hade vi kallat det enkla anfall, för det var precis vad det var. Det var två-tre passningar i snabb följd och sedan avslutsförsök.
Det var också precis på ett sådant sätt ledningsmålet kom. Kosovare Asllani fick boll på högersidan, använde sin motståndare som en studsmatta för att få fart mot Kanadas mål, kastade en snabb blick mot mitten och satte ett periskopiskt precist inspel längs med gräset.
Där inne gjorde Stina Blackstenius det hon blivit en av världens bästa på. Hon identifierar en yta, stor eller lite spelar mindre roll, attackerar den med full kraft och avslutar på ett tillslag. Det var så hon gjorde 2–0 mot USA, det var så hon gjorde 1–0 här.
Med målet växte den svenska tuppkammen flera meter. Anfallen blev längre. Försvarsspelet aggressivare. Kanada må vara ett stort land, men i den första halvlekens slut krympte dess fotbollslag till en knytnäves storlek. De växlade mellan att formera sitt mittfält som en kvadrat i anfallsspelet och en diamant i försvarsspelet. Diamanter må vara hårda och värdefulla – men allt som oftast är de rätt så små till ytan. Det gällde också den kanadensiska mittfältsvarianten. Det fanns ytor att utnyttja när Sverige väl vågade ha lite längre anfall. Efter målet lyckades man med just det och hade ett till synes fast grepp om spelet. När spelarna gick in till pausvilan gick det att ana något guldglittrande om halsen på dem.
En dryg timme senare hade den ryckts bort som en bit vaxtejp från ett hårigt bröst. Allt som var kvar runt de svenska halsarna var ett rött brännande vakuum. Det kommer ta tid att fylla igen det.
VAR-dömd straff
Jag fick en silverstänkt rysning längs ryggraden redan när den lilla SOK-klacken på plats skanderade ”Heja Sverige, friskt humör, det är det som susen gör”.
Inte 1958 igen!
Kanada är inte Brasilien och Nichelle Prince är inte Pelé, men min magkänsla fick rätt. 67 minuter in gick Amanda Ilestedt tufft upp i rygg på Christine Sinclair. Världens meste målskytt gick i sank och satt kvar i väntan på vad hon tyckte var en självskriven straff. Domaren Anastasia Pustovoitova nickade jakande efter att ha tagit en titt på tv-bilderna. Jessie Flemming fladdrade med blicken, men elvameterssparken var kassaskåpssäker.
Jag har berömt det här svenska landslagets sätt att kravla sig ur den djupaste av ormgropar. De har löst de problem de ställts inför. Men nu var det ett gäng lönnlöv med vittring på segers sötma på andra sidan. Det här var svårast hittills.
Peter Gerhardsson agerade snabbt för att kväva det kanadensiska anfallssyret. Trippelbytet som förde in Lina Hurtig, Hanna Bennison och Jonna Andersson fick fart på Sverige.
På kort tid placerade Fridolina Rolfö en bredsida bara en basketsko utanför ena stolpen. Kosovare Asllani sprang som en femåring man tar tiden på och skapade chanser ur ingenting. Hedvig Lindahl läste Kanadas djupledsspel som om det stod i gårdagens Asahi Shimbun.
Men att föra en match är en sak. Att avgöra den en helt annan. Förlängningen som hade legat och vibrerat som en obehaglig hägring i den fuktiga luften sedan Kanadas kvittering realiserades.
Sverige förde förlängningen
Det var inte bara två lag som spelade den här OS-finalen. Två eror av damfotbollsspelare sprang sida vid sida. Där var de som varit med och drivit sin sport till platsen den är på i dag, som Caroline Seger och Christine Sinclair.
Där var också de som fått helt andra förutsättningar och förebilder, som Jessie Flemming och Hanna Bennison. Vidden av matchens omfång tänkte nog ingen av generationerna på när förlängningen startade. Det fanns så mycket att hinna med i den ändå. Det var en halvtimmes lång sista dans som Sverige förde.
Lina Hurtig borde avgjort med sin så fina spänst. Jonna Andersson var som en vildhäst på vänsterkanten och skrapade fram en chans som både kunde och borde gett jackpott. Det blev inte så.
Det blev en avslutning som var brutal som tortyr, hänsynslös som giljotinering. Som inte lämnade någon oberörd. Det hemska med starka känslor är att de har en motsats. Sällan sorg utan glädje. Sällan glädje utan sorg. Det är de ytterligheterna som gör idrottens upplevelser så starka. Det är de som gör den här stunden så tung.
Det är ett otröstligt, utslaget, svenskt landslag som fyller mittcirkeln framför mig. Det är ett oemotståndligt, urkraftigt, svenskt landslag som landar i Stockholm inom kort.
Det sägs att segraren skriver historien. Ingen hade varit mer värd att få skriva den om Sveriges första OS-guld än Caroline Seger. Med den där för hårt slagna straffen slocknade hennes landslagsbrasa.
Har ni kikaren framplockat? För ur askan här i Yokohama kommer en svensk fågel Fenix resa sig.
