Robert Laul: England – från sövande till mest underhållande

England är vinnare igen, och just Englands krokiga resa till semifinal är på väg att bli en av turneringens större behållningar. Jag menar: de har spelat fem matcher och inte förlorat en enda. Ändå är England med marginal turneringens mest utskällda lag.

Fullständigt utdömda kväll efter kväll, dag ut och dag in under mästerskapet i Tyskland. Senast i går levererade Sportbladets krönikör Erik Niva en ilsken uppgörelse med Englands tråkiga spel direkt efter straffsegern mot Schweiz.

I tv-sändningarnas försnack har ämnet återkommit inför varenda match: kritiken mot England har tröskats och tragglats. Samma sak varje gång.

Sedan blåser domaren till spel, och i en idrott som framför allt handlar om en enda sak – att vinna – lyckas England göra just det igen och igen.

Och omåomigen.

Därefter upprepas proceduren.

Alla är arga på England

På sociala medier är folk arga på England. I de svenska medierna är krönikörerna ännu argare. Argast av dem alla – the fotball pundits, de engelska experterna. Förståsigpåarna. Åtminstone har de varit det tidigare under turneringen.

Mest skit av alla får förbundskapten Gareth Southgate. Tränaren som enligt en objektiv analys fått England att leverera bättre resultat än på evigheter, är den enskilt mest kritiserade. Ändå gör han återkommande byten som förändrar matchbilder och vänder matcher.

Mot Schweiz valde Southgate plötsligt en oväntad formation. En sorts blandning av ett 3-5-2 eller 5-3-2 och den klassiska ”julgranen” 4-3-2-1 med Phil Foden som ”nummer tio” och Jude Bellingham med utgångsposition mer åt vänster.

Ett uppfriskande drag av Southgate. Det ledde inte till någon klang och jubel-föreställning, men vad fan: England besegrade ett välorganiserat och omställningsskickligt Schweiz som alla experter hade hyllat så långt.

Okej, innan jag fortsätter är det på sin plats med en bekännelse. Efter andra matchen (mot Danmark) började jag själv kalla England för ”Sängland”. En ordvits som anspelade på det sövande tråkspelet. Är man från Göteborg så är man…

Men att fortsätta med detta nu? När England är i semifinal? Med värdlandet Tyskland utslagna? Outsiderfavoriten Portugal borta? Regerande mästarna Italien hemskickade sedan länge? Lag som hade offrat sina egna morsor för att vara i Englands kläder – ett av Europas fyra bästa nationer, med pokalen inom räckhåll.

Är det verkligen läge att raljera vidare över tråkfaktorn i Englands spel då? För mig har det i alla fall svängt. Just den här dansen runt England börjar bli en av EM:s mest fascinerande berättelser. Varje match är ett nytt tillfälle att låta sig förföras av diverse människors ambivalenta förhållningssätt till det engelska fotbollslandslaget.

Faktum är att England har lyckats vinna på alla sätt under EM. De har vunnit under ordinarie tid, de har vunnit i förlängning och nu har de till och med vunnit på straffar.

England och straffar

England och straffar är annars ett särskilt kapitel i fotbollshistorien. Från EM 1996 fram till VM 2018 förlorade England fem raka straffläggningar innan de lyckades vinna mot Colombia i Rysslands-VM. Glädjen blev inte särskilts långvarig med tanke på EM 2020 där England förlorade finalen hemma på Wembley mot Italien på – just det – straffar.

En av syndabockarna, som alla säkert minns, blev Bukayo Saka, då bara 19 år. Saka – samt lagkamraterna Marcus Rashford och Jadon Sancho som också missade straffar – utsattes för ett avskyvärt drev efteråt. Ett drev som bedrövligt nog innehöll en hel del rasism vilket bland annat ledde till fängelsestraff för supportrar.

I gårdagens kvartsfinal mot Schweiz var Bukayo Saka åter i Fotbollseuropas epicentrum.

Kort efter att inhopparen Trent Alexander-Arnold slagit in den avgörande straffen i trakterna av målvakten Yann Sommers högra kryss växlade tv-producenten över till en bild på Saka. Han satt på knäna, armarna ut, ögonen slutna. Vilket ögonblick det måste ha varit för 22-åringen. Revansch när den är som allra vackrast.

England klara för semifinal, och Saka själv satte inte bara sin egen straff. Han sköt också målet som räddade England under ordinarie speltid.

Favoriter varje match

England har hittills varit storfavoriter i samtliga matcher, och spelat med absurda förväntningar från sina fans sett till vad nationen åstadkommit i fotbollshistorien. Ändå har de kommit tillbaka från två väldigt svåra underlägen, och vunnit efter en snudd på perfekt straffläggning (alla fem bollar stensäkert i mål).

Av detta drar jag två slutsatser: vi pratar om ett lag med stor mental styrka. Och att det skulle vara väldigt intressant att se England i en match där de inte har favorittrycket på sig. Där de slipper den press de ändå inte riktigt kunnat frigöra sig ifrån hittills.

Två semifinaler och en final återstår av fotbolls-EM 2024. Frankrike-Spanien möts i den ena, och för England väntar Nederländerna. Ett Nederländerna som har blandat och gett. Som har semifinalkvartettens lägsta lägstanivå, men med tillräckligt hög högstanivå för att kunna skaka vem som helst. Vi såg hela registret i den dramatiska kvarten mot Turkiet där Nederländerna vände underläge 0–1 till seger 2–1.

Jag ser väldigt mycket fram emot hur fotbollsvärlden ska förhålla sig till England inför denna stormatch. Nya utskällningar, följt av en ny seger? Eller får belackarna sista ordet till slut? För mig får dansen gärna fortsätta ett bra tag till.

LÄS MER:Senaste nytt från fotbolls-EM 2024

TEXT

Robert Laul

robert.laul@gp.se