En tabell ljuger inte. 3–0 mot serietvåan Djurgårdens IF på Gamla Ullevi (en ren överkörning, avgjort efter en timme) betyder att Gais har 40 poäng. Gais ligger fyra i en haltande tabell. Gais är bäst i stan. Bäst i Göteborg. Ett allsvenskt topplag.
Är det teoretiskt möjligt att allt detta förändras på de fem-sex omgångar som återstår? Absolut, men knappast någon praktisk realitet. Även om trender och tendenser plötsligt skulle peka i motsatt riktning under avslutningen förändras inte faktum: Att nykomlingen Gais får ut mest av sin verksamhet. Det går att slå fast redan nu.
Varför är Gais bäst i Göteborg 2024? Jo, därför att Gais utnyttjar truppens fulla potential.
Därför är Gais bäst i stan
I grunden är det en division ett-trupp, ihopvärvad under 2022 när Gais låg i ettan södra – sju av elva startspelare mot Djurgården, till exempel. Varav samtliga tre som på några få tillslag dyrkade upp ett samlat Djurgården och gjorde 1–0 efter knappa 20 minuter: Mittbacken Axel Norén, högeryttern Gustav Lundgren och innermittfältaren (och målskytten) Axel Henriksson.
Första målet tidigt i matchen via högerkanten? Första målet tidigt i matchen via högerkanten! Skriv en sång om Gais säsong, Håkan, och där har du refrängen.
Det är i mångt och mycket samma spelare och tränare som gjort resan genom superettan upp till dagens allsvenska fjärdeplats. Det är inget som bara händer. Fotbollsbusiness är ingen flotte som driver runt i ett öppet hav i vindens riktning. Framgångar och motgångar styrs av fattade beslut som får konsekvenser över tid.
Jag skulle vilja hävda att tränaren Fredrik Holmberg lyckats med något som kanske inte är unikt, men alltmer svåruppnåeligt i dagens extremt ekonomistyrda fotbollsverklighet. Nämligen att maximera två källor till framgång, utan att dessa stjäl kraft av varandra. En tränare brottas ständigt med att balansera två till synes motstridiga intressen:
1. Den enskilda spelarens individuella drivkrafter. I dag är fotboll ytterst en karriärväg bland andra. En dröm om ett bättre liv, högre status och mer pengar för den enskilde utövaren. Påhejat av agenter med osunt mycket makt.
2. Truppens, klubbledningens, medlemmarnas och supportrarnas vilja att föreningen ska bli så framgångsrik som möjligt.
När en fotbollstränare har ett förtroende från alla inblandade så att kraftfälten ”individ” och ”kollektiv” alstrar energi, i stället för att ta energi av varandra, uppstår ett tillstånd som alla fotbollsföreningar eftersträvar: Överprestationen. Fotbollslaget levererar sportsliga resultat som är bättre än de borde vara givet föreningens kapacitet i förhållande till konkurrenternas kapacitet.
Eller så här: Gais har inte de bästa spelarna individuellt sett (okej, förutom landslagsaktuelle 2–0-lobbaren Gustav ”Han gör vad han vill” Lundgren då). De har inte organisationen, ekonomin eller erfarenheten som normalt krävs för att utmana i den allsvenska toppen. Men de gör det ändå. De överpresterar. Mestadels tack vare Fredrik ”Fidde” Holmbergs ledarskap.
Fredrik Holmbergs formel – ett nytt ”Svennis”-ledarskap?
Normalt ska tränarens betydelse för en förenings resultat inte överdrivas åt något håll, det är regeln. Graham Potter och Jimmy Thelin är två undantag. Fredrik Holmberg på god väg att bli ett tredje. Bara en sådan sak som att han alltid matchcoachar i fotbollsskor, nästan överdrivet närvarande i varje detalj av spelet. Ett säreget drag.
"Fidde” har genom sitt tränarskap hittat en formel som hjälper spelarna att använda kollektivets kraft för att gynna den individuella karriären. Det kan låta självklart, att så här borde det väl resoneras i alla föreningar? Faktum är att miljön ofta är precis tvärtom i dagens elitfotbollslandskap. Fråga Hugo Larsson.
Eller titta på IFK Göteborg och BK Häcken. Där springer mängder av spelare runt och fokuserar på den egna karriären. Hur många i dagens Blåvitt bryr sig lika mycket om föreningen som om sin egen karriär? Jag tror de är lätträknade.
I Gais har Fredrik Holmberg fått Gais-truppen – hela truppen – att förstå kollektivets fördelar.
Lyssna bara på dagens 3–0-målskytt Alexander Ahl Holmström (vilket jäkla urkraftsmål) från en GP-intervju med Philip Trollér (vem annars?) tidigare i år gällande faktumet att Gais rent statistiskt är det lag som får ut mest av sina inhoppare:
– När jag startar på bänken känner jag ändå att jag kommer ha en roll i matchen. Oavsett om det handlar om att komma in och täcka boll vid hörnflaggan eller om jag ska göra mål eller bara grisa så känner man sig viktig. Det är unikt, sa Ahl Holmström.
Laul: Använd detta till utbildningar
Det kan skrivas kapitel i Svenska Fotbollförbundets ledarskapsutbildning om det citatet. Och ”Fidde” Holmberg borde erbjudas en välbetald föreläsningsturné i fotbolls-Sverige hur det sedan omsätts i praktiken. Jag säger inte att han förtjänar en medalj av kungen (ännu), men det är inte omöjligt att vi ser början på en ny Sven-Göran Eriksson-resa här.
”Svennis” ledarskap förändrade svensk fotboll för 40 år sedan och spreds ut i fotbollsvärlden – kan ”Fidde” göra något liknande? Den grunden han lägger i Gais kan åtminstone ta honom långt.
Det märks också att det börjar bubblas på allvar om Gais här i stan. 9000 åskådare på Gamla Ullevi i dag, och under min lördagspromenad genom Skatås hojtade åtminstone två personer – en ung spoling och en äldre madame – ”Heja Gais!” i min riktning. 2024 är det Gais vi pratar om i Göteborg, i Sverige – och kanske snart i fotbolls-Europa. Nästa veckas derby mot IFK Göteborg blir ytterligare en prövning på vägen mot det.
Det får förstås konsekvenser i stort och smått. Personligen har jag precis sålt min bil – en orange Totoya-hybrid – och letar efter en mindre liten vessla. Jag har kollat en del på Mini Cooper och varit inne på en blå med vita ränder. Eller kanske en svart med gula inslag?
Men så i går såg en jag en glänsande grön med kolsvarta bonnet stripes på huven swisha förbi, och det slog mig: Nog f-n är det en grönsvart man ska ha i den här stan hösten 2024.
LÄS MER:Siffrorna visar: Här är Gais bäst i hela allsvenskan
