Något skaver på Hisingen i år
Varken BK Häcken eller IFK Göteborg är välfungerande fotbollslag säsongen 2024. Att Häcken är så långt bakom toppen – sett till vad de investerat ekonomiskt i sin spelartrupp – är lika stor resursineffektivitet som att Blåvitt slåss i botten i stället för i mitten av tabellen. Även om konsekvenserna kan bli allvarligare för IFK vid en eventuell degradering.
För Häcken blir en Europaplats allt mer avlägsen. Det är många poäng upp till topp tre nu, och ett gäng lag framför. Därmed går nye tränaren ”Paco” Johansen mot att misslyckas med allt i år. Häcken gjorde fiasko i svenska cupen, bommade Conference League och levererar svaga resultat även i allsvenskan.
Tränarens betydelse för ett fotbollslags resultat ska inte överdrivas, men det är uppenbart att något skaver på Hisingen i år. Givet den individuella kvalitet som finns i truppen får ”Paco” inte ut maximalt av sina spelare. Varför? Ja, den frågan måste klubbledningen snart ställa sig.
Redan före avspark sa jag till kollegan Sanna Sundberg bredvid på pressläktaren att Julius Lindberg som högerback – mot IFK Göteborgs vänsterytter Paulos Abraham – är ett märkligt val. Att starta med en anfallsspelare i en redan darrig backlinje, dessutom mot motståndarens främsta offensiva hot och bästa målgörare, är inget drag som ökar stabiliteten i ett lag.
Mycket riktigt, Lindberg hamnade fel när Abraham rullade in 1–0 till Blåvitt. Det blev inte matchavgörande, men det bidrog till poängförlusten. En poängförlust som i sin tur bidrar till att ”Paco” Johansen ser ut att misslyckas med det mesta i år, trots att han har ett tränarjobb som är allsvenskans kanske allra mest bekväma: Han får det han pekar på, och slipper supportertrycket som är i storklubbarna.
Blåvitt – tre olika lag
Ramon Pascal Lundqvists dubbla mål i all ära – det finns de som argumenterar för att IFK Göteborg är som två olika fotbollslag: Ett med anfallaren Laurs Skjellerup i startelvan, ett annat utan den ofta skadade Skjellerup. Jag håller med om det. Faktum är att Blåvitts tre bästa matcher har varit med Skjellerup i elvan: Brommapojkarna (b), Hammarby (b) och idag mot Häcken (b).
Jag skulle dessutom vilja hävda att Blåvitt är tre olika lag i år: Ett utan Skjellerup, ett med Skjellerup och ett tredje på konstgräs. Jo, faktiskt. Titta bara på statistiken.
IFK Göteborg – ett konstgräslag? Det är meningen jag aldrig trodde att jag skulle skriva, och jag förstår inte riktigt hur det är möjligt sett till spelarmaterialet totalt sett, men faktum är att ovan nämnda matcher spelades på plast, och det går att lägga till Djurgården på Tele 2 Arena också (1–1). Blåvitt har gjort sina bästa matcher i år på konstgräs.
Lägg en plastmatta på Gamla Ullevi, och kontraktet är snart räddat?
En vild och virvlande derbyduell
Det började annars trevande på Bravida Arena, men till slut utvecklades matchen till en vild och virvlande derbyduell inför 6316 åskådare och två ambitiösa klackar där ingen kunde klaga på underhållningsvärdet. I ett möte mellan två lag med strukturella försvarsbrister var ingen heller jätteförvånad över att blev sex mål, men det är klart att Blåvitt var närmre segern. De tog ledningen tre gånger, de tappade segern i sjätte tilläggsminuten. Utan att förringa att Häcken kom tillbaka tre gånger fanns det ett lag som jublade spontant över poängen, och ett lag som inte gjorde det. Samtidigt är det ingen tillfällighet att Blåvitt återigen släpper in ett sent mål. Det är regel snarare än undantag för IFK Göteborg.
Matchen som sådan?
Där Häcken anföll med i princip samtliga spelare förutom målvakten Peter Abrahamsson, svarade Blåvitt inledningsvis med omställningar på 3-4 spelare. Tre av dem – Laurs Skjellerup, Ramon Pascal Lundqvist och målskytten Paulos Abraham – svarade för avgörande insatser när IFK Göteborg tog ledningen efter en dryg halvtimme. Särskilt Skjellerups tunga ryck på högerkanten och långa, låga inspel osade klass. Att Lundqvist eventuellt var offside är ingen diskussion för en liga som valt att stå utanför VAR-systemet.
Offside var det inte när Ali Youssef kvitterade efter en lika blixtrande Häcken-omställning några minuter senare, innan Ramon Pascal Lundqvist distanssköt 2–1 i en första halvlek som gick från tydliga ramar och klara strategier till ett traditionellt derby med fullt ös i båda riktningar – och tre mål på åtta minuter.
Efter pausvilan – inget av lagen gjorde några byten – gick det att förvänta sig att Häcken skulle trycka på för en kvittering, och Blåvitt falla hem. Så blev det inte. Julius Lindberg tog visserligen revansch på sig själv efter en del mindre bra försvarsbeslut, när han avslutade ett långt ”handbollsanfall” och smekte upp 2–2 i bortre krysset med ”fel” fot (snyggt, och inte första gången Oscar Wendt blev enkelt bortgjord i år).
Men Blåvitt fortsatte att straffa Häcken på just Lindbergs högerkant, och snart hade Ramon Pascal Lundqvist placerat in sitt andra mål denna eftermiddag.
I stället för att darra mentalt – som IFK Göteborg gjort så ofta i år – höll de spelet väl uppe. Stefan Billborn gjorde smarta byten när han plockade ut den varnade Adam Carlén och säkerhetsrisken Wendt, in kom Anders Trondsen samt petade nyförvärvet David Kruse. Under den sex minuter långa tilläggstiden kändes Blåvitt egentligen inte särskilt hotade.
Men efter ett svårbegripligt, kollektivt feltänk lyckades Blåvitt hamna totalt utspridda med tio sekunder kvar (!), och genom en långboll och vunnen andraboll blev Ali Youssef plötsligt helt fri och kunde skicka in kvitteringen.
– Vi är alldeles för utspridda med vår backlinje, ingen riktig struktur alls, sa Stefan Billborn på presskonferensen om det poängavgörande ögonblicket.
Typiskt bottenlag, samtidigt som analysen också är att IFK Göteborg kunde "dödat” matchen, och gjort 4–2, på någon av de många chanser de hade under andra halvlek. Det var också där Blåvitt förlorade segern, och missade chansen att skapa ett större avstånd till kvalstreck och nedflyttning.
LÄS MER:IFK Göteborg tappade på övertid – oavgjort i derbyt mot Häcken
LÄS MER:Så har IFK Göteborg fått ordning på Laurs Skjellerup: ”Vi har vänt på alla stenar”
