I veckan blåste ämnet upp igen. Modo Hockey gick ut i sociala medier med uppmaningen till supportrar att swisha pengar för att föreningen skulle ha råd att värva spelaren Mattias Norlinder. Modo, som är en extremt välskött förening, är inte ensamma med den här sortens tiggeri, däremot är de senaste exemplet i raden och får således klä skott för kritiken.
Så, hur gick det hela till?
Jo, i inlägget på sociala medier skrev klubben: “Vi har chans att få hem Mattias Norlinder! För att fixa det här behöver vi ert stöd...”.
“Fixa det här”?
Jag tror vi alla är överens om att vi fattar att den här värvningen redan är klar, men att man kanske har naggat lite av den tänkta budgeten och behöver en extra slant för att återigen få plats inom ramarna.
Återigen. Modo Hockey är inte ensamma och oförutsägbara saker kan ske. Drömspelare kan komma loss senare under säsong när man redan har passerat värvningsstopp eller man kanske har ett kval runt knuten med noll spänn i plånboken.
Men de vädjar efter fansens stålar mitt under sommaren?
Vad skickar detta för signaler?
Jag tycker att det luktar misstänksamt mycket som girighet. Jag tycker att det är lite som att se en förmögen knös i rosa skjorta vandrandes upp och ned längst Avenyn i hopp om att kunna tigga sig till ytterligare ETT glas Moët.
Som gammal spelare kan jag heller inte sluta att fundera på hur det skulle vara att spela och bli avlönad som “fansens värvning” eller “säsongens Lamotte”. Att inför match glida ut med vetskapen av att den där ensamstående morsan valde att lägga barnbidraget på en vänsterforward “med potential” i tredjekedjan eller den där unga grabben med matchtröja som offrade 10 timmar skärmtid för att morsan och farsan skulle swisha pengar till en ny målis.
Men, hej, no pressure!
Nåväl. Dessa kampanjer är faktiskt en jävla bra grej. Men det måste komma från supportrars egna initiativ.
LÄS MER:Figren: Här är Sveriges bästa domare
