För ett och ett halvt år sedan spelade 36-åringen för första gången bordtennis efter att senast ha rört ett racket som 12-åring. Då lirade hon stående. Numera sker det sittandes i rullstol på grund av sjukdomen MS.
- Jag blev involverad i bordtennisen för att röra på mig och ha kul. I början var det otroligt svårt. Bordtennis för rullstolsburna är väldigt tekniskt. Hade någon då sagt att jag drygt ett år senare skulle vara med i Paralympics hade jag bara skrattat, berättar Anna-Carin Ahlquist över en kopp kaffe ett stenkast från den paralympiska byn i Peking.
Sin första turnering spelade hon i februari förra året. Internationell debut gjorde hon i april samma år. Och efter ett kanonår där hon plockat placeringar på världsrankingen, bland annat en andraplats i US Open, rankas hon numera som nummer åtta i världen.
- Jag hade väl på känn att jag var nära. Men när förbundskaptenen väl ringde och meddelade att jag tagit en plats i truppen var jag tvungen att först lägga på luren. Efter att ha rullat runt i lägenheten ett par varv ringde jag upp honom igen och sa: "Ringde du just till mig?". Jag var bara tvungen att kolla att det verkligen var sant, berättar Anna-Carin Ahlquist med ett av sina karaktäristiskt porlande skratt.
Sammanlagt nio svenskar deltar i bordtennis i Paralympics. Av dessa spelar fyra i rullstol och de övriga stående. Anna-Carin Ahlquist spelar i klass tre av fem för rullstolsburna. En klass där motståndet är oerhört stort.
"Kinesiskorna är jätteduktiga"
- Kinesiskorna är jätteduktiga, konstaterar Anna-Carin Ahlquist. Hon berättar att informationen om de kinesiska spelarna är knapphändig. De visar sig sällan på internationella tävlingar. Tidigare i sommar fick hon emellertid möjlighet att spela mot några i en turnering i Rumänien.
- De är bra. Ryktet säger att de tränar upp till nio timmar om dagen. Men de är inte omöjliga att slå. Jag tog sett på samtliga tre jag spelade mot, konstaterar Anna-Carin Ahlquist.
Själv har hon tränat kortare pass varje dag hela sommaren. Sparringpartners har varit den bordtennistokiga brodern och pappan hemma i Göteborg. Målet är förstås att ta en Paralympics-medalj.
- De flesta har tränar i fyra år för det här. Visst vill man alltid ha mer tid att förbereda sig. Men det är som det är. Nu är det dags, avslutar hon bestämt innan hon rullar iväg för första träningspasset i tävlingshallen.
