Så har det hänt igen. En svensk man har skilt sig, skrivit reportage om det i Svenska Dagbladet – och därpå fått ett bokkontrakt. I våras var det Carl Cederström och hans ”Guldmunken”. Nu är det alltså dags för Christian Daun. Sedan 2020 har han skrivit ett antal texter inifrån skilsmässan. Och nu utkommer hans ”Upplösningstillstånd. Rapport från en skilsmässa”.
I en intervju i ETC (6/9) säger Daun:
”Om jag tidigare känt mig lite luddig som skribent så kände jag plötsligt en större pondus och självklarhet när jag skrev efter skilsmässan. Jag kom på att pissdagarna faktiskt kunde vara stoff, det var tröstande på något sätt att det jobbiga och smärtsamma kunde bli litterärt innehåll.”
Det är inte svårt att förstå den terapeutiska funktion som det haft både för skribenten och för vissa läsare.
Jag brukar kalla det för att skriva inifrån skammen. Och det gör alltså Christian Daun. Skammen, sorgen, misslyckandet, nederlaget. Där befinner han sig. För det värsta som bokens Christian kunde tänka sig innan hans fru sa att hon ville skiljas – var just att hon skulle vilja skiljas. Och så var det med det, efter femton år ihop, ett radhus och två små barn.
Och därmed inträder bokens berättare – liksom många av oss andra gjort – in i en ny fas. Utanför tvåsamhetsnormen.
Det kan vara mer eller mindre dramatiskt. Man kan vara mer eller mindre förberedd. Man kan vara mer eller mindre med på noterna.
Den här bokens berättare är av sorten att han måste gå hem och gråta in i kudden och skrika innan han hämtar på förskolan. Han är inte särskilt snabb med att styra upp den del av tiden som nu plötsligt bara är hans egen. Inte heller är han särskilt snabb på att fixa i ordning sin lägenhet. Allt det som han förut gjorde för familjen, vad har det nu för värde?
Att Daun refererar till Rachel Cusks skilsmässoböcker är helt adekvat. Men medan Cusk med brutalitet och skärpa lyckas frammana det existentiella tomrum och utanförskap som skilsmässan väcker – är inte Daun på riktigt samma nivå.
Boken är ju om jag förstår det rätt ett hopkok av reportage. Hopfogade och utkavlade till det som kallas för ”rapport om en skilsmässa”, som började med 2020 års ”kokong av självömkan”.
Och som reportage kändes de väl helt okej. Men varför står jag inte ut med detta i bokform?
Är det för att han skriver saker som ”Vet hut, terapeutskrälle”? Är det för att han kallar sig för skald? För att man tvagar sig, och lögar sig? För att det är prat om att vara morsk? Är det den förmenta galghumorn?
Nej, det är inte blott och bart pilsnerfilmsidiomet som dräper mig. Det är det här med rapport. Eller för att tala med Mikaela Blomqvist: en självupptagen litteratur utan estetiska intressen.
Ibland får jag snarare känslan av att det är ett slags minutiös bokföring det handlar om, där varje aspekt av livet ska med.
Men allt skrivande handlar om att sålla och att stryka. Jag hade velat se något mer hårdkokt – eller något mera vilt.
I stället fick jag: Bokföring från en skilsmässa. Jag är inte imponerad.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Guldmunken får mig att vilja ligga med ett fotbollslag
LÄS MER:Hur pratar du med dina barn om Västlänken?
LÄS MER:Vi läsare får den litteratur vi förtjänar
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
