För att godkänna den svenska medlemsansökan till Nato krävde Turkiet att Sverige skulle upphäva stoppet av krigsmaterielexport till dem. Givet säkerhetsläget och ansökningsprocessen, som det finns mycket att säga om, och jämfört med övriga turkiska krav är det en mindre eftergift. Eftersom exporttillstånd bedöms från fall till fall betyder inte ett lyft av stoppet, som gällt sedan Turkiets folkrättsvidriga krigshandlingar mot kurderna i norra Syrien, att tillstånd ges att exportera vilken krigsmateriel som helst eller för att användas hur som helst.
Nato-avtalets artikel 3 talar visserligen om ömsesidigt stöd för att utveckla medlemmarnas egna och kollektiva förmåga att motstå väpnade attacker. Men data från fredsforskningsinstitutet Sipri visar att av de nio länder som sålde krigsmateriel till Turkiet åren 2018 till 2021 minskade 8 länder sin export kraftigt efter intåget i norra Syrien 2019. Av dessa 8 är 6 Nato-medlemmar. USA håller inne med sina stridsflyg. Tyskland begärde besked om vad deras vapen skulle användas till och försäkringar om att de inte användes i Turkiet eller i andra länder. Kanada införde vapenembargo efter att Azerbajdzjan i konflikten med Armenien använt kanadensisk teknologi som sålts till Turkiet. Frankrike sålde vapen till Grekland, Cypern och Egypten som svar på Turkiets territoriella krav i Medelhavet.
Ett svenskt löfte att upphäva stoppet av krigsmaterielexport kan vara en nödvändig eftergift. Men medlemskapet betyder vare sig total underkastelse inför president Erdogans maktfullkomlighet eller export av vilken krigsmateriel som helst till Turkiet.
Tvärtom, här finns det utrymme för demokratierna i Nato att i utbyte mot krigsmateriel kräva att Natos mest antidemokratiska medlem respekterar demokratiska och mänskliga fri- och rättigheter samt folkrätten.
Niclas Kuoppa
LÄS MER:Spänt EU-toppmöte – oro för utvidgat krig
LÄS MER:42 länder har cyberattackerats av Ryssland
LÄS MER:Nato är ingen hemförsäkring