Jonas Attenius tvekar lite när han ska beskriva lokalen. Han vet inte hur mycket han får säga om mötet som skedde under stort säkerhetspådrag och hemlighetsmakeri. Till slut berättar han ändå att det fanns en liten, låg scen och att det framför den var ett antal stolar utplacerade på golvet.
Och där satt nu poliser, kommunanställda och andra åhörare och väntade, liksom en grupp gängmedlemmar. Alla män, och alla med varsin övervakare bredvid sig.
Jonas Attenius, ordförande i kommunstyrelsen, klev upp på scenen och såg ut över sin publik och sa:
– Vi kan inte ha det så här.
Bakgrunden är bekant för de allra flesta: Gängkriminaliteten har de senaste åren vuxit sig starkare och spridit sig över stora delar av landet. Värst är det i de större städerna, som Göteborg, där olika falanger är i konflikt med varandra och försöker sätta sig i respekt genom skjutningar och sprängningar. En skrämmande utveckling som tvingat såväl kommuner som polis att försöka hitta ett motmedel. Bara i år har sprängdåd i Frölunda, Backa, Majorna och centrum skakat staden.
Att ingen skadats allvarligt i samband med explosionerna – som i vissa fall varit mycket kraftiga – är ett mindre mirakel.
Enligt polisen handlar det i stort sett uteslutande om konflikter mellan de kriminella nätverken i Göteborg. Falanger som strider och därmed utsätter tredje part – de vanliga göteborgarna – för livsfara. Och för varje sprängning är det ytterligare ett antal boende som ser förödelsen och tänker: ”Nu har våldet kommit till min gata också.”
Jonas Attenius är därför inte ensam om att känna som han gör: Vi kan inte ha det så här.
Han fortsatte sitt anförande från scenen med att tala om begravningar som avlöser varandra på Kvibergs kyrkogård. Om småtjejer och killar som är rädda för att gå till skolan.
– Jag var tydlig med att det här inte kan fortsätta. Jag vägrar acceptera det. Det handlar om oss, tillsammans. Och så uppmanade jag dem att slå sig fria från det här livet. Och sedan så tog jag alla i hand och tackade dem för att de kom dit. Jag har respekt för att det var ett stort steg för dem att ta sig dit.
Så vilka var de kriminella som tog sig dit – och varför?
”De ska känna att vi ser dem”
Svaret på den frågan leder oss tillbaka till Boston på den amerikanska östkusten. För det är här man under 90-talet började jobba enligt den modell som senare fått namnet GVI (group violence intervention) och som bland innebär att myndigheter som polisen, kriminalvården och åklagarmyndigheten krokar arm med kommuner, socialtjänst och lokalsamhället och skickar ett tydligt och enat budskap till våldsverkarna att deras beteende varken accepteras eller tolereras.
Och det budskapet ska, enligt modellen, ske ansikte mot ansikte, genom en så kallad ”call-in”.
– De ska känna att vi ser dem. Att de är identifierade och att alla myndigheter kommer att göra allt de kan för att hindra dem att fortsätta gör det de gör. Med tvång om det behövs. Men också att vi fattar att det inte är så lätt att ta sig ur. Så om de vill göra en förändring så är vi beredda, säger Marie Larsson.
Det här är GVI
Utgångspunkten för strategin är att majoriteten av allt grovt våld i ett samhälle kan kopplas till ett fåtal individer. För att minska våldet ska samhället rikta sina resurser mot dessa individer och de grupper som de tillhör.
Strategin vilar på tre centrala delar:
• Kommunikation: ett gemensamt budskap från samhällets aktörer om att våldet måste upphöra. Detta genomförs genom direktkommunikation med gruppmedlemmarna.
• Ett erbjudande om hjälp: gruppmedlemmar som vill lämna det kriminella livet ska få hjälp att göra det.
• Sanktioner: snabba och förutsägbara konsekvenser av våld för hela grupper. Eftersom det är grupper som driver våldet kommer detta ge större effekt än insatser som har ett individfokus.
Hon är avdelningschef på Socialförvaltningen i Göteborg och har ansvar för stadens avhopparverksamhet. Marie Larsson var en av de som arrangerade det laddade mötet i centrala Göteborg, och hon medger att det inför fanns en oro att något skulle gå snett.
– Absolut. Hos dem också. Det har varit ett jobb att få dem att förstå att polisen, som de oftast jobbar emot, faktiskt är där för att värna deras säkerhet.
Och ni kallade gängmedlemmar från olika falanger – som kan vara i blodig konflikt med varandra?
– Ja, så är det ju faktiskt. Så det är en grannlaga uppgift. Vi vill ju nå flera grupperingar så att alla blir erbjudna – och utsatta för – samma sak samtidigt. Och det innebär att man verkligen måste fundera på vilka man kan kalla ihop utan att det blir en säkerhetsrisk i sig.
De kriminella som valdes ut var alla villkorligt frigivna efter att ha dömts för olika brott. Det är en förutsättning för att man ska kunna tvinga dit dem, och det var därför de hade övervakare med sig. En annan sak som förenade männen är att de anses ha någon form av nyckelposition inom respektive nätverk. Att de är med i konstellationer som driver våldshandlingar som sprängningar och skjutningar. Inte nödvändigtvis ledare, men personer med inflytande i sin kriminella miljö.
Kort sagt: Farliga personer.
– Den här metoden är specifikt inriktad på att minska eller hindra det dödliga våldet. Så vi tar in personer som vi tror att vi har chans att påverka, säger Marie Larsson.
Polischefen var skeptisk först
Mötet i april var andra gången en så kallad call-in anordnades. Den första gången hölls det i en annan, också hemlig, lokal. Också det någonstans i centrala Göteborg och inte för långt från polishuset.
– Vi byter lokal för att det inte ska bli känt. Det är en säkerhetsfråga – både för gängpersonerna och oss – att ingen annan vet var vi är, säger Marie Larsson.
Utöver poliser, politiker och kommunchefer fanns även representanter från lokalsamhället på plats. En imam från Angered. En ung före detta kriminell som hoppat av. En pappa som förlorat sitt barn. En chef från frivården. Tillsammans skulle de skapa en heltäckande bild av vad konsekvenserna av gängvåldet faktiskt blir – och vad man kan vinna på att lämna den kriminella miljön.
Tio gängkriminella kallades till mötet. De flesta av dem dök upp, säger Marie Larsson, som dock inte vill precisera exakt hur många de var. Och när de satt där på sina stolar så var det tre talepunkter som återkom från talarna på scenen:
1. Våldet måste upphöra.
2. Vill ni hoppa av så finns det hjälp att få.
3. Gör ni inte det kommer samhället att jaga och straffa er.
Frågan är: Lyssnade de? Tog de intryck?
Det är svårt att veta, konstaterar Emelie Kullmyr. Hon är stadens högsta polischef och var också på plats för att inskärpa exakt hur jobbigt livet kan bli för dem som väljer att fortsätta sin kriminella bana.
– Jag säger till dem att fortsätter ni med det här så kommer vi att ha strålkastarljuset på er. Ni kommer bli kontrollerade och stoppade och vi kommer utreda allt ni gör. Ni kommer vara högst upp på vår meny, för ni ska bort från den här arenan. Och det blir inom lås och bom om ni inte själva väljer att ta en annan dörr.
Hur upplever du att det tas emot?
–Det är väldigt olika. Men vissa blir berörda, det ser man. Några lämnar direkt efteråt, men vissa vågar faktiskt stå kvar efteråt. Det är jättesvårt att veta om man gör skillnad, men bara att vi visar att vi sluter upp tror jag utgör ett väldigt starkt symbolvärde.
Emelie Kullmyr medger att hon först var skeptisk till metoden. Hon tyckte det lät ”för amerikanskt” men säger att hon nu är en stor förespråkare för GVI.
– Ett sådant här möte blir väldigt starkt. Och det är faktiskt så att man ser på vissa att det träffar dem.
”En av dem blev väldigt imponerad”
När Jonas Attenius presenterade sig på scenen så gjorde han det med titeln ”borgmästare”. Också det lite av en amerikanisering, eftersom hans officiella titel är det något mer byråkratiska ”kommunstyrelsens ordförande”.
– Jag är ju stans högsta politiker och i andra länder kallas man borgmästare då. Och när man säger att man är den som styr så är det lite ”wow” säger han.
Efter sitt framförande träffade Attenius några av de gängkriminella som valde att stanna kvar för ett personligt möte, i ett mindre rum.
– Ett par av de samtalen kändes väldigt, väldigt bra. En av dem blev väldigt imponerad. Så det gav mig hopp. Här finns en väg framåt.
Hur är det för dig att möta de här våldsamma männen personligen?
– Jag kanske har en livserfarenhet där jag träffat människor som agerar på ett sätt som man inte är van vid. Så det skrämmer mig inte att möta såna personer. Det är nästan tvärtom att jag är nyfiken på att prata med dem. För alla pratar om dem – men de finns ju där. Det är människor av kött och blod, säger Attenius.
För Marie Larsson handlar en ”call-in” framför allt om att visa de gängkriminella att myndigheterna ser dem. Att man vill hjälpa dem som vill ut. Att de faktiskt är en del av samhället och att deras våldsamma gärningar påverkar väldigt många människor på ett förödande sätt.
– Man tror kanske att det är ett gäng hårdingar som kommer dit med attityd. Men vi märker att de faktiskt blir berörda, och att de inte sett det ur det perspektivet, säger hon och fortsätter:
– Det kan låta lite romantiserande, men min uppfattning är att de faktiskt lyssnar.
LÄS MER:Avhopparen Mohamed lämnade gängkriminaliteten
LÄS MER:Tobé: EU-polis ska punktmarkera gängen
LÄS MER:Justitieminister Gunnar Strömmer svarade på GP-läsarnas frågor
