Man bortser från den äldre historien om man tänker sig att den svenska neutralitetspolitiken tog form under världskrigen. Sveriges tendens att inta en neutral hållning har djupare historiska rötter än så, vilket visade sig vid utbrottet av Första världskriget – då nästan alla europeiska länder drogs med i krigsyran, men Sverige (liksom Norge och Danmark) höll sig utanför. Möjligen följde landet då en administrativ reflex, som ärvts från Karl Johanstiden.
Redan under 1830-talet drevs Sverige mot den neutralitetspolitik som kommit att bli ett av landets signum. 1830 var ett turbulent år i Europa. Under julirevolutionen i Paris störtades den reaktionära regimen och Frankrike fick en ny kung med liberala idéer. En revolutionär vind svepte över kontinenten. Även England tog ett steg åt liberalt håll när Charles Grey blev premiärminister.
Två block hade vuxit fram i Europa. De allt liberalare västländerna, anförda av det nya Frankrike och det halvt parlamentariska England, stod mot de tre mäktiga reaktionära regimerna i den "heliga alliansen". Däri ingick Ryssland, det ärkekonservativa Österrike och det militäriska Preussen.
Från Stockholm såg den franskfödde kungen Karl Johan med stigande oro på utvecklingen. I sin ungdom hade han varit revolutionär och stått Napoleon ganska nära, men blev på äldre dagar alltmer konservativ. Vilken politik skulle han föra på tidens upprörda hav? Vem skulle Sverige söka allians med?
Från Stockholm såg den franskfödde kungen Karl Johan med stigande oro på utvecklingen.
Det var osäkert om Karl Johan ens kunde fortsätta att hävda landets ställning som europeisk stormakt. I början av sin tid på svenska tronen hade han haft en viss benägenhet att göra så. Landet hade varit en av signatärmakterna vid Wienkongressen. Men förlusten av Finland var ett svårt slag. På Åland (som likaledes hade tillfallit Ryssland) hade tsaren börjat uppföra en fästning, vilket i praktiken innebar att ryssen var på god väg att etablera en örlogsbas några sjömil från Stockholms slott.
Frågorna blev brännande när relationerna mellan England och Ryssland drastiskt försämrades i början av decenniet. Det talades om krig och Sverige skulle kanske tvingas välja sida. Det var i detta trängda läge som den nu ålderstigne monarken styrde in landet på neutralitetens väg. 1834 utfärdade han en neutralitetsförklaring genom en skrivelse som på den dåtida diplomatins snårvägar förmedlades till makthavarna i England och Ryssland. Den svenske kungen förklarade där sitt "system av sträng och oberoende neutralitet". Genom att aldrig tumma på alliansfriheten hoppades man vinna de andra nationernas aktning. Landets nya kurs accepterades i både London och S:t Petersburg. Själva dokumentet, avfattat på elegant franska, finns i Statsarkivet.
Även om det inte utbröt något krig den gången så är neutralitetsförklaringen från 1834 av utomordentlig betydelse. Sveriges storpolitiska ambitioner hade fått stryka på foten och en grund lades för framtidens utrikespolitik. Nästan tjugo år senare utbröt det väntade kriget mellan England och Ryssland. Under Krimkriget, som det har kommit att kallas, förnyade Sverige neutralitetsförklaringen. Under striderna revs för övrigt ryssarnas fästning på Åland av fransk-engelska styrkor. Från denna tid härrör ögruppens status som demilitariserad zon.
Genom att aldrig tumma på alliansfriheten hoppades man vinna de andra nationernas aktning.
I våra dagar ställs givetvis frågan om neutraliteten i ett nytt läge – och utifrån nya smärtsamma erfarenheter. Under 1830-talet var Förenta staterna ingen ledande aktör på den europeiska scenen; landet höll sig ännu till sin isolationistiska utrikespolitik. De äldsta europeiska staterna – till vilka Sverige hör – har fortfarande vissa svårigheter att förhålla sig till Amerika, eftersom det relativt unga landet är så mäktigt.
Den svenska administrationen växte fram i en tid då Washington D. C. ännu inte fanns, och byråkratin är ett tungrott system där mycket går på slentrian. Det är svårt att säga hur mycket som skulle förändras inom UD – som i sin moderna form bildades under just Karl Johans sista år, genom departementalreformen – om Sverige blev medlem i Nato.
Slutligen kan man fråga sig om inte Sveriges formella neutralitet upphörde redan när landet gick med i EU och undertecknade Maastrichtfördraget 1995. Därmed förband man sig till att föra en gemensam försvars- och säkerhetspolitik med de andra länderna i unionen. Den berömda artikeln 42.7 i EU-fördraget föreskriver bistånd "med alla till buds stående medel" om ett land utsätts för väpnat angrepp, men lämnar visst utrymme för skiftande tolkningar. Vad solidariteten mellan EU-länderna skulle innebära i praktiken, om den sätts på prov, är det nog ingen som vet.
Robert Azar är författare, kritiker i GP Kultur och doktor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Viktigt att minnas Krimkriget
LÄS MER:Recension: ”Sapfo: dikterna och fragmenten”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
