Du bör aldrig minnas vad huvudpersonen i en romantisk komedi arbetar med. Detta är en mycket viktig regel inom genren. Vem vet vad Meg Ryan har för yrke i "När Harry mötte Sally?" Vem kan återkalla Tom Hanks arbetsplats i "Sömnlös i Seattle"? Absolut ingen. Man vill bli omkullkastad av romantiska komedier. Man vill glömma att övertid och redaktionsmöten existerar. Man vill, om vi får tillåta oss att vara pompösa, glömma att man är en modern människa.
Men i "Fly me to the moon" kretsar alldeles för mycket kring arbete, och alldeles för lite kring Scarlett Johansson och Channing Tatums attraktion. Bort med alla luftfärder, vill man säga till regissören Greg Berlanti. Ge oss scener där Tatum och Johansen äter korv på en pir. Kanske får Tatum räksallad på läpp och kind. Så skulle det kunna se ut.
Men i stället får publiken två timmar av utläggningar om reklambranschen och Nasa. Scarlett Johansson spelar PR-sultanen Kelly Jones, en kvinna med ett dunkelt förflutet och hes röst. En dag sätter sig en man i hatt (Woody Harrelson) bredvid henne i en bar, och berättar att han arbetar för president Richard Nixon.
Men den här filmen känns framför allt, jag vill nästan inte yttra orden, sval och kompetent.
Jones blir anlitad att leda ett projekt: hon ska sälja in månlandningen till den amerikanska befolkningen. Samtidigt inträder den muskulöse piloten Cole Davis (Tatum) i handlingen, en fåordig och känslig man.
Mycket i "Fly me to the moon" går att kalla positivt. Scarlett Johansson kan vara både ond och god, giftig och mild i rollen som Jones. Klippningen är rask, soulmusiken förtjusande.
Även Channing Tatum bör prisas för sin rolltolkning som Davis. Kanske tittar man på hans robusta axlar, eller hans ovanligt korta hals, och ser en herre utan finess. Men Tatum hanterar filmens ömma scener utmärkt – dock kommer dessa alltför sällan.
För problemet med "Fly me to the moon" är hela tiden uppenbart. En romantisk komedi ska givetvis handla om kärlek. Den ska vara svullen, sentimental och ovärdig. Den ska färdas mot dig som ett gasmoln av kolasås, strössel och rosor. Men den här filmen känns framför allt, jag vill nästan inte yttra orden, sval och kompetent.
Huvudpersonerna ligger inte ens med varandra. Det måste vara ett misstag.
Se i stället:
"När Harry mötte Sally" (1989) Rob Reiner
"Notting Hill" (1999) Roger Michell
"Anyone but you" (2023) Will Gluck
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: "Twisters” i regi av Lee Isaac Chung
LÄS MER:Recension: "Röd himmel” i regi av Christian Petzold
LÄS MER:Recension: ”Kinds of kindness” i regi av Yorgos Lanthimos
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
