Loran Battis debut är en vacker och sorglig essäfilm som med grynig super-8-kamera  fångar smärtan i uppbrottet från barndomens Gottsunda utanför Uppsala.
Loran Battis debut är en vacker och sorglig essäfilm som med grynig super-8-kamera fångar smärtan i uppbrottet från barndomens Gottsunda utanför Uppsala. Bild: Story

Recension: ”G–21 scener från Gottsunda” i regi av Loran Batti

Loran Battis vackra och sorgliga filmiska vykort om uppbrottet från sin barndoms Gottsunda är en unik skildring av en utsatt svensk förort. Om dem som lämnar och dem som blir kvar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

”Jag slutade langa när barnen började bära automatvapen”. Det är några år sen nu som jag pratade med en av vännerna som blev kvar. Uppsalastadsdelen Gottsunda – ökänd som en av landets utsatta förorter – var bara mitt hem under några korta barndomsår. Men medan jag gjorde klassresor och flyttar som tog mig till en annan värld, fanns vänskaper kvar betydligt längre än så.

Det är vänskapernas rottrådar som värker när jag ser Loran Battis känsliga, personliga essäfilm om den stadsdel han växt upp i och lämnat. För det är just lämnandets smärta, vånda och funderingar det här essävykortet handlar om. ”G – 21 scener från Gottsunda” är tydligt inspirerad av avantgardefilmaren Jonas Mekas estetik. Ett visuellt språk som även via Battis kamera kommer nära minnets och sinnets vägar, med grynig Super-8-film och ett berättande som inte underkastar sig några dogmatiska dramakurvor. Ytligt sett skulle vykortet kunna vara från vem som helst som lämnar barndomens svenska landsbygd för staden – den lugna naturskönheten kring Gottsunda tar lika stor plats som miljonprogrammens betong, vapnen, de ständiga polisbilarna och stressen de river upp.

ANNONS

Det är vänskapernas rottrådar som värker när jag ser Loran Battis känsliga, personliga essäfilm om den stadsdel han växt upp i och lämnat.

Men Batti, som blev elitidrottare och regissör i stället för att bära vapen och hamna i droghandeln och dess krig, låter scenerna (nedslag i allt från Rasmus Paludans koranbränningar till planlöst bilåkande, födelsedagsfirande och en husrannsakan) ramas in av det betydligt mycket svårare avsked den här filmens femåriga tillkomst är. Batti säger till en vän, som alla andra i filmen namnlös och ansiktslös: ”Jag gör den här filmen för att en av er kommer dö, en dag kommer jag få samtalet. Det kan vara du eller någon av de andra”. Mamman tjatar på Batti att kapa banden – att filmen håller honom ifrån sitt liv. Frun hemma i Göteborg, efter att han ringt hem när ännu en 13-åring har blivit skjuten, är på vippen att kräva skilsmässa.

Barnen har blivit vuxna och bär automatvapen, och det hör till Battis styrka att han lyckas skildra den förlorade oskulden, är nostalgisk efter kvarteren och vännerna som var hans värld – utan ett uns romantisering. Som ännu en anonym vän säger i filmen: ”Det finns inget positivt här, folk gör hemska saker mot varandra”.

Ändå visar Batti att Gottsunda alltid kommer vara en del av honom – och vi förstår att det är en känsla som på de svåraste av vis blandar rädsla, värme, sorg, ilska och skuld.

ANNONS

LÄS MER:Recension: ”Shayda” i regi av Noora Niasari

LÄS MER:Recension: ”Bröderna Andersson” i regi av Johanna Berhardsson

LÄS MER:Recension: ”The crow” i regi av Rupert Sanders

Titta också på:

”Reminiscences of a Journey to Lithuania” (Jonas Mekas, 1972)

”Under Gottsunda” (Viktor Johansson, 2014)

”The Last Tree” (Shola Amoo, 2019)

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS